Berlin maraton avgjordes för en dryg månad sedan. Jag var där med en gammal god vän och några nyvunna bekanta. Det var ett äventyr. De skulle, som några sentida Feidippides, gå en match mot sig själva och 30 000 andra på Berlins gator. Det gick alldeles utmärkt. Mina kamrater klarade de 42 195 metrarna med glans. Även om en av dem svimmade när han kom i mål...
Det var en underlig känsla att stå där i hjärtat av Berlin, vid sidan av Unter den Linden och i skuggan av Brandenburger Tor, och höra en tysk speakerröst uppmana massorna att lyfta händerna: "Die hände hoch", ekade mellan husväggarna innan löparna släpptes loss.
Det gav kusliga associationer. Mina tankar sökte sig bakåt i den mörka historien, till gamla otäcka journalfilmer med stöveltrampande, rashetsande nazister; taktfast på marsch sjungande sin hyllning till Horst Wessel. Men den här gången skulle massorna elda och applådera sig själva inför det stora mandomsprovet. Det var därför händerna skulle upp i luften.
Det var en parantes. Dagens skrivövning ska handla om utbildning var min avsikt, snart är vi där...
Jag skulle kunna påstå att jag har en klassisk bakgrund för en journalist. Det låter åtminstone lite fint. Men i min generation betyder det snarare motsatsen. Vi blev ofta, till skillnad från våra unga kollegor, journalister för vi varit lata och ointresserade av våra studier. "Lindrigt studerande", tyckte min mamma var en lämplig beskrivning på mina vedermödor.
Hur som helst, så efter en och annan krumbukt på livets stig, så hamnade jag på Stockholms universitet. Jag började läsa offentlig förvaltning. Men jag lät mig ofta förledas av goda kamraters lockrop. Det fanns mycket att upptäcka bortom Frescatis skyskrapor. Om jag suttit kvar på min kammare med näsan över böckerna och trängt in i förvaltningsrättens mysterier, så vet man inte var det hade slutat. Jag kanske till och med hade blivit byrådirektör på jordbruksverkets fiskerienhet i Jönköping eller något annat lika spännande.
En av mina nyvunna vänner i Berlin är en begåvad dam. Hon skötte sina studier bättre än undertecknad. Hon mötte kärleken och stack till Tyskland utan att kunna ett ord tyska efter gymnasiet. Hon hade inte ens skoltyskan i bagaget. Men hon tog snabbt en akademisk examen och försörjer sig i dag som översättare. Hon är numera en fena på att översätta tyska traktormanualer till svenska. Ibland kan en och annan gräsklippsbeskrivning muntra upp tillvaron. Det är priset hon betalar för att få bo och leva i den livsbejakande och pulserande staden Berlin.
Men hur sexigt är det? Jag ligger inte sömnlös och sörjer min uteblivna byråkratkarriär kan jag försäkra. Jag tycker som klubbmästaren i Idrottsjournalisternas klubb i Göteborg i början av 1980-talet. Han sa vid en tillställning i klubbrummet på Nya Ullevi:
- Det här med journalistik har sina sidor. Men det är i alla fall bättre än att arbeta...