Ödets nyck förde Lajos till Västervik och kärleken

Lajos Jenei har hunnit bli 67 år. Många år har gått sedan han med ödets hjälp hamnade i Västervik. Nu bor han på Långhagens gård i Västervik, som han har arrenderat i många år.

- Jag känner att jag har kommit hem. Det ligger väl i släkten. Mina syskon har jordbruk och är trädgårdsmästare och min pappa hade hästar, säger Lajos Jenei där han sitter på trädgårdsstolen i skuggan under träden.

Lajos Jenei kom till Sverige som krigsflykting från Ungern 1956. Då var det inbördeskrig i hans hemland.
- Jag var med och demonstrerade mot förtrycket, när 75 personer i demonstrationståget blev nermejade av män med k-pistar.
Lajos Jenei berättar att tio tusen ungrare avrättades.
- När jag fick veta att jag fanns med på en namnlista blev jag livrädd och valde att lämna landet.
Han följde med en militärkonvoj ut ur landet och hamnade så småningom i Österrike där han fick hjälp av svenska Röda korset.

Efter en tid på vackra hotellet Ribbagården i Gränna, där han fick undervisning men även psykiatrisk hjälp, började Lajos Jenei att bygga båtar i Storebro utanför Vimmerby. Han stannade två och ett halvt år.
- Sen hände olyckan med motorcykeln. Jag var nära döden, men klarade det. Då var det annorlunda, jämfört med nu, man hade ingen hjälm och jag hade tidningspapper för att skydda knäna under jeansen.
Efter åtta månader på sjukhuset i Västervik ville han inte lämna staden.
- Jag

hade fått många nya vänner och fick hyra ett rum hos en av dem.

I en treårsperiod arbetade han med att tillverka slipskivor. Sedan utbildare han sig till svetsare och arbetade som det.
- Men efter tre år som svetsare ville jag pröva på något nytt och då såg jag att Sundholms säteri sökte en djurvårdare.
Han sökte jobbet och fick det direkt.
- Jag trivdes jättebra, men efter ytterligare tre år dog ägaren och när efterträdaren ville införa stämpelklocka sade alla upp sig. Jag också. Det går ju inte att jobba gratis om en ko kalvar på natten.

Ganska snart, efter att Lajos Jenei hade flyttat till Västervik träffade han sin fru Barbro genom gemensamma vänner.
- Hon flyttade faktiskt från Ukna till Västervik samma år som jag kom dit. Så det är mycket ödets ironi att jag är här.
Barbro växte upp med lantbruk och Lajos Jenei hade längtat efter att ha en egen täppa. När Långhagens gård blev ledig för att arrendera i början på 1970-talet slog de till. Och sedan dess har de bland annat haft mjölkkor och grisar och odlat jordgubbar och potatis där.

Lajos Jenei jobbar fortfarande ute på fälten. Han tycker mycket om att vara ute i naturen.
- Jag fiskar gärna men det hinner jag sällan med nuförtiden.
Att resa är han inte mycket för. Han tycker att han kan få ut lika mycket av att läsa en reseskildring.
- Däremot gillar jag verkligen historiska byggnader och skulle gärna se Jerusalem och pyramiderna. Men eftersom det är så oroligt vill jag inte åka dit. Jag skulle inte kunna koppla av.
Han kan inte glömma det som hände i inbördeskrigets Ungern.
- Jag kommer alltid att bära med mig det så länge jag lever. Jag drömmer mardrömmar om det än i dag.

Kanske är det därför han inte längtar tillbaka till Ungern. Han lämnade landet tidigt och har en stor familj i Sverige. Det är här han bor och har sitt liv.
Men det händer att han lagar gulaschsoppa.

Ödets nyck förde Lajos till Västervik och kärleken

En motorcykelolycka, som 19-åring, gjorde att Lajos Jenei hamnade i Västervik. Efter åtta månader på sjukhus hade han hunnit skaffa vänner och ville inte lämna staden.