Nya visor fortsätter att flöda ur 75-årige poetens strupe

- Eller, skrattar han, så står jag på händer och slår en kullerbytta!
Det är ingalunda en omöjlighet om det enbart hänger på den mentala spänsten hos den ytterst vitale, i hög grad fortfarande verksamme blivande 75-åringen, diktande spelemannen - och hallänningen - Alf Hambe.
Under de drygt fyra decennier som denne musikantiske poet - ett uttryck myntat av Evert Taube - varit verksam har tusentalet visor och icke tonsatta strofer sprunget ur hans lyriska penna. Magiskt naturromantiska och underfundigt filosofiska visbetraktelser, som med välkända pärlor som "Visa från Molom", "Orgeln på vinden och "Kajsas Udde", skrivit in sig i såväl den svenska folksjälen som dito sångboken.
Att få bli 75 år är vördnadsbjudande på alla sätt. Och inget som alls skrämmer tycker Alf Hambe. Fast det låter förstås en smula gammalt.

- När ens jämnåriga kompisar går bort inser man att horisonten ligger närmre. Så är det bara. Men den gamla klyschan att "man är inte äldre än man känner sig" stämmer, faktiskt. Och det tror jag beror väldigt mycket på att man har det här fria, favoriserade yrket med skrivande, tonande och även uppträdande utan någon brutal gräns som säger att plötsligt är man pensionär.
De riktigt långa turnéerna över hela Norden överlåter han numera åt de yngre kollegorna. Men många av sommarens visfestivaler kan som vanligt vänta sig besök av Alf Hambe och hans gitarr.
Det senaste halvåret har annars handlat mycket om skivinspelningar. Den sedan tidigare digra samlingen av fullängdsplattor med egna visor, ett 20-tal album, utökades sålunda i höstas med "Ingeland". Den sista cd:n i en serie om tre.

Lagom till födelsedagen kommer ett nytt visalbum med text och toner hämtade från den egna musikanta fataburen. Somligt av innehållet är helt nyskrivet. Annat har legat ett tag i byrålådan. Men inga av visorna har givits ut tidigare. Och "I sommarn sena" heter plattan.
- Jag tyckte det kunde vara en passande titel på en 75-årings verk, säger upphovsmannen blitt.
Alf Hambe är född och uppväxt i Rävinge inte så långt från nuvarande bostadsorten Steninge. Pappa var lärare och poet, mamma en virtuos på fiolen. Sonen tackar föräldrarna för sina goda gener som gett honom såväl andlig som fysisk spänst. Apropå det sistnämnda påpekar Alf dock:
- Någon hurtbulle som springer på gym eller så är jag inte. Det får räcka med snabba, goda promenader i de sköna omgivningarna här i mitt älskade Steninge.
Hittills har blicken under nämnda vandringar ostört kunnat famna hela det vidöppna, fagra kustlandskapet. Frågan är dock hur länge till, då det finns långt gångna planer på att anlägga en vindkraftverkspark direkt i havsbandet, vilket skulle betyda ett brutalt ingrepp mot en magnifik, obruten horisontlinje. Något som föranlett en proteststorm på lokalpressens insändarsidor.

En av de ilsknare insändarskribenterna, Alf Hambe, säger:
- Självklart ska vi ta hand om och utveckla våra alternativa energikällor. Men det är synd och skam när något så fint som vinden utnyttjas till att sätta upp en skog av 30 snurrande och brummande jättepropellrar, som för människor som älskar att njuta av solnedgången sedd mot en fri, öppen horisont, aldrig kan bli något annat än en sorglig, mental oangelägenhet. Varför inte i stället göra som våra begåvade bröder norrmännen och sätta de här vindsnurrorna på flottar så långt ut till havs att de inte syns från land?