Historien om den unge volontären började i Tuna 19 år tidigare. Så vi tar avstamp där för vår avskedsintervju av en vän och kollega sedan många år.
Bosse växte upp som nummer fyra av åtta syskon. Pappa Ernst var grovarbetare, mamma Eva var hemmafru och tog hand om den stora barnaskaran. Bosse minns en lycklig barndom.
– Den var förmodligen bra. Jag har bara goda minnen, förklarar han.
Standarden och kraven var lite mer modesta för en arbetargrabb på den tiden. En yngre generation kan nog tro att syskonen Lindblad växte upp under sent 1800-tal.
– Vi sov tre–fyra syskon i en utdragssoffa. Det var inget konstigt med det, säger Bosse.
Bosse började folkskolan i Tuna, läste vidare på läroverket i Hultsfred. Det blev många skakiga mil på smalspåret under real- och gymnasietiden. Bosse tänkte först inte fortsätta efter realen. Han hade redan planer på journalistiken.
– Jag blev erbjuden jobb på Vimmerby Tidning. Men när Ingemar Karlsson ville att jag skulle börja som lärling i sätteriet fick det vara.
Det blev studenten på latinlinjen istället. I dag tycker Bosse att han har haft begränsad nytta av sina latinkunskaper.
Men han är tacksam för att han som enda barnet av åtta fick ta studenten.
– Det var en ynnest och jag minns starkt hur stolta mamma och pappa var när de tog emot mig med den vita mössan på skolgården, säger Bosse.
Sommaren efter studenten blev det tre månaders tjänstgöring på kadettskolan på I12 i Eksjö. Militärtjänstgöringen fortsatte året efter. Bosse tänkte försörja sig som lärarvikarie i väntan på nästa sejour i kronans kläder. Han hade klart med ett vikariat på Ludvigsborg när skolledningen backade. De tyckte han var för ung.
– Så jag gick upp till Bertil Andersson på tidningen och fick anställning som volontär med 600 kronor i månaden!
Bosse började på sporten, efterträdde storebror Sven-Åke, blev allmänreporter, redigerare när VT gick över till offset och började rita sidorna, och under många år har han varit nattchef. På senare år har den speedwayintresserade kunnat följa honom på webben med Matchen direkt.
– Det kommer jag att fortsätta med, lovar Bosse.
Under ett helt liv i nyhetsflödet finns det naturligtvis många minnen, bland annat från den undre världen som Bosse bevakade som kriminalreporter, till exempel en på sin tid omtalad knarkrättegång med förgrening till våra trakter. I centrum stod den ökände knarksmugglaren Karl Pauksch.
– Jag var uppe i Stockholm och följde förhöret med honom, säger Bosse.
Andra minnen handlar mer om det praktiska hantverket när man som lycklig nattchef kunde kasta tidningar och göra om och nytt när klockan var sent slagen och pressarna rullade.
När beskedet om att president Nixon avgick den 9 augusti 1974 i svallvågorna efter Watergateskandalen hade klockan hunnit bli tre på natten svensk tid. Västerviks-Tidningens läsare kunde ta del av den världsnyheten vid frukostbordet.
– Vi visste att det var på gång, så Kjell-Arne Karlsson och jag satt kvar och väntade på telegrammet, berättar Bosse.
Bosse har fler exempel på liknande händelser – när verkligheten och nyheterna fick styra produktionen.
– I takt med att tekniken utvecklas har trycktiderna försämrats. Det är nog min sämsta erfarenhet efter alla år i branschen, säger han.
Vi kan som en liten parentes berätta att Bosse aldrig haft något annat jobb, om man bortser från sommarjobb som bakåkare på slaktbilen hemma i Tuna...
Men Bosse har inte ägnat hela dygnets alla 24 timmar åt tidningen. Han har en lång och framgångsrik fotbollskarriär bakom sig, både som tränare och spelare. Han gjorde debut i IFK Tunas A-lag redan som 13-åring i division V. Fotbollsresan tog slut 30 år senare i Ankarsrum. Han har varit i flera klubbar och som junior hade han anbud från Åtvidaberg.
– Det kändes som ett för stort steg den gången. Jag var så ung.
När Åtvidaberg många år senare återkom och ville ha honom som tränare var det väldigt nära. Allt var klart. Ledningen på tidningen hade gett klartecken. Halva tiden på tidningen, halva på Kopparvallen.
– Det gången var det jag som fegade ur. Jag hade ingen tränarutbildning, säger Bosse.
Han spelade både som junior och senior i Smålandslaget. Han var en stöttepelare i IFK Västervik under ”Kamraternas” framgångsrika år i mitten av 1970-talet i division III. Det förtjänar påpekas att det var innan det hade gått inflation i seriesystemet...
1991 förändrades Bosses liv i grunden. Han fick ett presentkort i födelsedagspresent. Det innehöll en tretimmars golfkurs på Lysingsbadet och ännu en golfnörd var född.
– Sedan dess har jag spelat som en besatt. Jag blev helt tokig i golf direkt och slutade med fotbollen.
Bosse är naturligtvis bra i golf också. I dag har han sex i handikapp. Det har varit nere på 4,5 och han är oändligt stolt över att gått på banans par ute på Ekhagens golfbana. Och nu som pensionär blir det om möjligt ännu mer golf!
– Men det kommer nog att kännas lite konstigt att inte gå till jobbet i början.