Pension
Brita Klints resa i livet började i Boden. Hennes pappa var militär vid ingenjörstrupperna och byggde broar. Han förflyttades så småningom till Eksjö där hon växte upp och skjutfältet på Ränneslätt blev en av hennes första lekplatser. Det var väl kanske inte den idealiska platsen för ett barn att leka på.
- När militären hade skjutövningar hängdes det upp varningsflaggor. Men det var inte alltid vi barn observerade dem, så då fick man krypa ihop och ligga still medan kulorna ven i luften under sex timmar.
Under skoltiden i Eksjö funderade den unga fröken Klint på att bli journalist. Hon jobbade extra på Smålands-Tidningen, läste korrektur och gjorde några stapplande steg med sportrubrikerna på söndagar. Men hon valde bort journalistiken på grund av "bristande självförtroende", säger hon.
Det känns lite svårt att tro. Men det är väl en brist som försvunnit med tilltagande mognad och erfarenhet, kan vi ana. När VT möter Brita Klint på tjänsterummet några dagar före sista arbetsdagen så utstrålar hon lugn och trygghet, spetsat med en stor portion humor och ett smittande skratt.
Hur som helst så sökte hon lärarseminariet i Kalmar och kom in. På den tiden räckte det inte med bara bra betyg. De blivande lärarnas lämplighet prövades också mer handgripligt under intervjuer och provlektioner.
Det var en skärseld som alla inte kom igenom. När antagningslistorna hängdes upp till allmän beskådan var det många unga och förhoppningsfulla som inte hade långt borta till tårar när de inte kunde se sina namn på väggen och deras lärardrömmar krossades.
- Jag skämdes för att jag blivit antagen, berättar hon.
Sedan har det mest varit glädje i arbetet. Brita Klint återkommer gång på gång till hur roligt det har varit att jobba inom skolan. Hon fyller 66 om några veckor och kunde nog ha tänkt sig att jobba ett tag till. Men med tanke på kommande förändringar tycker hon det är bäst att låta andra krafter ta över planeringen inför hösten.
- Det var jätteroligt att vara lärare och ännu roligare har det varit att vara studierektor och rektor, säger hon.
Året efter hon lämnat seminariet kom hon till Västervik som småstadielärare. Hennes fackliga engagemang blev med tiden svårt att förena med en klasslärartjänst, så hon började undervisa i svenska som andra språk på Komvux.
Och det var, paradoxalt nog, genom de fackliga bataljerna med dåvarande rektorn för Komvux som förde in henne i arbetsledande roller. Det var en man av den gamla stammen, en fixare som kunde bli så arg under förhandlingar att han var tvungen att gå ut och lugnas. Men av någon anledning, tycks han ha gillat och respekterat Brita Klint.
- En dag hoppade han ur sin bil när jag gick på stan och sa åt mig att jag skulle söka jobb som studierektor på Komvux för "du är jävligt tuff".
På den vägen har Brita Klint vandrat i 23 lyckliga år. 1994 blev hon rektor. Det har varit många stormar att rida ut. Svallvågorna har ibland gått höga i kölvattnet efter politikernas nyckfulla svängningar. Förutsättningarna har ändrats efter vilka som har suttit vid makten. Det har sällan varit lugn och ro. Kriser har varit vardag.
- Det har aldrig blivit dammigt.
Nu kommer livet in i en annan takt. Hon tror att det kanske kan bli tomt och tyst mellan varven. Men hon har vänner som redan är pensionärer och andra som snart är där.
- Jag har en del kulturella intressen så jag ska inte kasta mig över någon sömnad, säger hon.
När Brita Klint tänker tillbaka minns hon många elever, självklart de duktiga.
Men många av dem som hon tampas och bråkat mycket med för att få dem på rätt väg ut i livet. Det har varit en glädje att se dem lyckats och det har säkert värmt lite extra när de har visat sin tacksamhet för att hon har "bråkat med dem".
- Man måste tycka om människor för att ha ett sånt här jobb och ha en egen trygghet - om det nu inte låter alltför pretentiöst, säger hon.
I dag gör hon sitt sista arbetspass som rektor för Komvux.
I kväll blir det fest.
I morgon är Brita Klint pensionär.