Godmorgon, den bästa av läsekretsar. Nu är det jag som ska svara för familjesidan och Maggan Karlsson som ska brottas med rubrikerna om nätterna. Jag hoppas på ett varmt och fruktsamt samarbete!
Jag ska väl kanske börja med att presentera mig. Min ömma moder har lärt mig att man gör så. Hennes ord lyder jag naturligtvis, som den väluppfostrade son jag är. Jag kan med lätthet höra hennes stämma, när hon spände ögonen i mig och med uppfordrande stämma sa:
- Ta av dig mössan, räck fram handen, slå ihop klackarna, bocka och säg: Goddag jag heter Bengt Faleij.
Det där med mössan låter väl kanske som om min barndom var i sen medeltid, eller något sånt i unga öron. Men för inte så länge sedan var det en självklarhet att man inte hade huvudbonader på sig inomhus. När jag gjorde rekryten "häromåret" så fick man kompaniförbud om inte smäcken åkte av i samma stund som man klev in genom dörrarna till markan eller kompaniet.
Det var en liten parentes, en onödig utvikning, som vi försöker undvika i tidningen. Men inte på den här avdelningen. Det är sånt som jag har tänkt att jag och ni ska ägna oss åt framöver. Här ska vi inte lösa världsproblemen och avslöja korrupta politiker. Här ska vi vara snälla och trevliga, låta livsandarna flyga mot nya höjder och tillåta oss ett och annat krumsprång i livsglädjens tecken.
Det betyder inte att den traditionella familjejournalistiken kommer att försvinna. Den kommer att ha sin självklara plats, i både sorg och glädje. Vi ska fortfarande uppmärksamma barn som möter sina skapare för första gången, döda som försvinner in i skuggornas värld, och alla andra tillfällen i livet som kan vara värda att uppmärksamma. Men min förhoppning är att vi tillsammans kan utveckla och hitta nya spännande former för den här sidan.
Jag kan tänka mig att föreningslivet ska kunna ta större plats än i dag. Men kanske inte bara när det är fest och jubileum. Det skulle vara spännande att möta er i vardagen. Det behöver inte vara i organiserade sammanslutningar med protokoll och en ordförande som svingar klubban. Ni kan vara ett gäng goda vänner som möts någorlunda regelbundet för att sätta lite guldkant på tillvaron.
Så här har jag inledningsvis tänkt av vi ska börja vårt samarbete. Varje månad skulle jag vilja lämna några blommor till någon av er. VT-buketten kan vem som helst få som du eller ni tycker gjort sig förtjänt av ett tack, lite tröst eller uppmuntran. Det enda ni behöver göra är att skriva, mejla eller ringa mig, så ska jag tillsammans med kloka kollegor försöka avgöra vem som ska blomsterhyllas. Sedan går vi tillsammans till er vän och lämnar några blommor som sedan förevigas i tidningen.
Och till slut kan jag lova, eller möjligen hota med, att mina utsvävningar i den lokala historien kommer att fortsätta i en eller annan form.