Protokollen, som är från Svenska Arbetarförbundets lokalavdelning nummer 81 i Västervik, har funnits länge i familjens "ägo", redan som barn kunde hon se sin pappa sitta och bläddra i de gamla böckerna. Margareta Zeijlon vet inte riktigt hur det har kommit sig att protokollen har blivit kvar år efter år. Hennes farfar, Erik Larsson, som var tullare och bodde på Notholmen, var sekreterare i lokalavdelningen från 1910. Men nu tänker hon lämna de handskrivna protokollen till museet.
Det var 1905 – den 10 augusti – som nio män bildade lokalavdelningen i Västervik. Det var en så kallad "gul" organisation. Det betydde att motståndarna hävdade att den styrdes av arbetsgivarna. Men vid storstrejken 1909 gjorde man gemensam sak med Landsorganisationen.
I de gamla protokollen kan man läsa att det "uttalades en önskan att en sammanslutning af sådana män som med fast Övertygelse Tror på en Lefvande Gud och därmed sammanhängande åskådning af lifvet. Och vara varandra till gang och stöd".
I stadgarna kunde man läsa att var "medlem vara oförskränkt i sin religiösa och politiska åskådning samt innehålla kraft på höjning av arbetarklassens sociala och ekonomiska ställning".
Svenska arbetareförbundet hade bildats drygt tio år tidigare i Stockholm. Initiativet kom från en Josef Nilsson i november 1899. Bildandet var ett resultat av LO:s starka band till socialdemokraterna. Organisationen upplöstes vid tiden för första världskriget.
Förbundet var indelat i sju distrikt. Förbundsstyrelsen hade sitt säte i Stockholm. Förbundet hade omkring 10 000 medlemmar och ett stort antal lokalavdelningar runt om i Sverige. I Västervik var men runt 50 medlemmar.
Storstrejken 1909 innefattande både strejk och lockout. Den stöddes av avdelningen i Västervik eftersom den handlade om lönesättningen och "ej socialistknep", kan vi läsa i protokollen.
Den startade 4 augusti och efter successiva reträtter från arbetarsidan avslutades den 13 november, då SAF hävde den sista lockouten vid järnbruken. Den var SAF:s och LO:s första stora konflikt.
Lågkonjunkturen hade pressat många företag och SAF ville sänka lönerna på vissa områden. För att få igenom sitt krav lockoutades i slutet av juli 80 000 anställda inom textil-, sågverks- och pappersmasseindustrin. Detta fick LO att svara med strejk på alla områden. Det var bara sjukvård och andra viktiga funktioner som undantogs. Det var som mest omkring 300 000 uttagna i strejk över hela Sverige. Förlusterna för arbetsgivarna var betydande, omkring 25 miljoner svenska kronor räknade man med.
Strejkkassorna var små och facket var efter en månad tvungna att successivt dra ner på strejkens omfattning. Det ledde till massavhopp. LO förlorade nästan hälften av sina medlemmar; några av dem gick med i det nybildade SAC, en syndikalistisk fackförening.