Det händer då och då att personer i min omgivning inte mår bra och i vissa fall har de mått extremt dåligt. Det är då jag känner mig som mest otillräcklig; jag har absolut inget vettigt att säga, inga heal-yourself-kit att dela ut och inget mer än en kram att ge. Naturligtvis förstår väl jag att allting måste ha sin gilla gång. Personerna i fråga kommer till slut att vakna ur sin apati och återigen skratta och leva livet fullt ut. Men det är under tiden som de rasat som jag inte har kunnat göra annat än att stå bredvid dem, peta i askan med en pinne och mumlat någonting om att ”det blir bättre”.
Låt mig exemplifiera med någonting som inträffade för ett antal år sedan; en person i min omedelbara närhet sjunk ner i ett svart hål av gränslös apati och depression. Otroligt tråkigt vem det än händer men just den här gången berörde det mig särskilt mycket.
Det första jag frågade mig var ”vad kan jag göra för att den här personen kan må bättre?” Svaret kom skrämmande snabbt; ingenting. Jag kunde inte göra någonting. Jag visste redan, å andra sidan, redan då att jag inte kunde acceptera min egen oförmåga ännu en gång.
”Nej, det måste ju verkligen finnas någonting jag kan göra” resonerade jag.
Så jag tänkte efter, tog sedan upp min mobil och fingrade långsamt ner ett sms. Några dagar senare ett till och så ännu ett. Tillsammans blev det nog ett antal romaner. Nu vart det ju inte antalet sms som spelade in eller hur långa de var utan det var nog mest att jag ville säga så mycket. Jag ville berätta hur mycket jag brydde mig och hur mycket jag tyckte om personen. Jag ville bara hålla om personen och säga att ”vad du än tycker om dig själv just nu så tycker jag att du är är en otrolig fantastisk, genuin och enastående person. Vad som än händer så kommer jag fortfarande tycka att du är en alldeles underbar människa”.
Jag ville skrika tyst och berätta om hur vidunderligt modig personen var som tillät sig själv att falla, vara ledsen och krypa undan. Jag ville verkligen berätta om att jag fanns där i natten när tragiken och sorgen blev för övermäktig. Jag ville verkligen berätta om att jag inte skulle någonstans. Det finns nämligen någonting som är symtomatiskt när man mår riktigt urdåligt och det är hur människor kan försvinna ur ens närhet. Av olika anledningar givetvis; de kanske inte vill vara i vägen, de vet inte riktigt hur man ska bete sig inför hela situationen eller så är det att de, till slut, helt enkelt tröttnar på ens jävla gnäll. Av vilken anledning de än må vara så är det i alla händelser jobbigt när det inträffar.
Nåja, situationen kanske kommer att infinna sig igen. Du kommer att uppleva det som mer eller som mindre jobbigt. Du kommer antagligen att bli lite förbannad och trött på att jag bryr mig för mycket och du kommer att vilja dra i nödbromsen. Må så vara men jag ska ingenstans och jag kommer alltid att finnas där. På gott och ont på förvisso men varje gång lika beredd att berätta om hur mycket jag uppskattar dig