Det har kommit till min kännedom att det finns några som, om det inte har något bättre för sig och vädret är dåligt, eventuellt skulle kunna tänka sig ta del av en "gnällig gubbes" tankar igen. Så därför dristar jag mig att sätta en, kanske inte så vältänkt, fundering på pränt.
När jag växte upp skrev flickor dagböcker. Jag minns inte att vi grabbar gjorde det. Men kanske minns jag fel. Det kan också vara ännu ett utslag av fördom och manlig chauvinism. Det är nog de klokaste orden i den här tankeröran...
Under alla omständigheter så hade böckerna hänglås och vaktades noga så ingen annan tog del av de högst privata delarna av en ung människas liv. Ett försök till intrång i en systers själsliv kunde sluta med blod och tårar, hysteriska utbrott och smällande dörrar.
I dag verkar den världen begravd och glömd. Den förefaller vara helt främmande för uppdaterade nutidsmänniskor, såväl unga som gamla, som helt oblygt fläker ut sina liv i sociala medier. Det finns ingen gräns för vad vi kan få veta om våra vänners och bekantas liv. Vi förundras och rodnar. Det passerar ofta den gräns som vi inte ens vill komma i närheten av.
Det kan ju bli rätt genant för alla parter och faktiskt lite farligt. Och då tänker jag inte bara på att hysteriska föräldrar som med blixtens hastighet kan dra igång en lynchmobb bara för att det sett en "mystisk" bil i närheten av ett dagis eller hört ett obekräftat rykte om grannens sysslings morbrors kusins underliga böjelser.
– Varning, varning. Se upp för denne man, sprids som en löpeld på facebook och twitter.
Undertonen skrämmer. Den för tankarna till lynchningar i den amerikanska södern. Det känns som om det är samma mekanismer som styr. Det är väl bara repen och träden som saknas för att fullständiga bilden av en rasande mobb.
Eller när kommersiella krafter slår klorna i oss, som nu i veckan när Tommy Nilsson, med ny knarklook, gick ut med att han bytt namn till Black. Det visade sig några dagar senare att det var en pr-kupp för att kränga mörk choklad!
På några timmar hade budskapet om den nye Tommy Nilsson nått ut på de sociala medierna. Massor hade uttryckt sitt gillande och spridit länken vidare. De hade svalt betet helt okritiskt och otuggat. De verkar inte ha skänkt en tanke på om budskapet var sant eller rimligt.
Gilla, gilla, gilla – i det oändliga.
Kunskapen om varför vi vill väljer att dela vissa saker på Facebook och väljer bort andra är fortfarande rätt liten. Men forskning pågår. Den lär visa, läste jag någonstans, att man hellre delar med sig av positiva nyheter än negativa, man vill vara en snäll och glad typ. Det behöver inte vi svartsynta människor som knåpar med bokstäver och bilder tänka på. Vi kan fortsätta att gräva i smutsen och försöka tvätta byken i offentlighetens ljus. Om vi sedan blir osams med maktens män och kvinnor så får vi leva med det.
– Om du vill skaffa dig vänner så ska du välja ett annat jobb, sa en klok gammal redaktör till mig i min ungdom..
Den här gången kunde reklammakarna bakom chokladkuppen skratta gott. De lurade skjortan av en massa människor och för all del en hel del journalister, som i sin yrkesroll kanske skulle ha tänkt ett varv till innan de publicerade.
Jag tycker inte det här är riktigt okey, även om man kan se det som ett oförargligt och harmlöst skämt, att reklammakare försöker lura och dupera oss med lögner. De får sälja sin choklad med andra metoder.