Musikalisk födelsedagsfest

Så stor publik som fredagskvällens i Tingshuset har kammarmusikföreningen con amore inte lyckats dra till sig tidigare. Men så var det också ett födelsedagskalas som väntade. Just i går kväll fyllde Wolfgang Amadeus Mozart 250 år. Och visst var det värt att fira. Jag tror inte på många, störda eller ilskna insändare när jag nu håller upp honom som musikhistoriens störste.

För att skapa en konsert kring denne Mozart hade Eva Pierrou, föreningens ordförande och självklara pianosolist kontaktat Östgöta Blåsarkvinett för samspel. Ett självklart val fanns, Mozarts Kvintett i Ess dur för piano och fyra blåsare.
Mozart var 28 när han skrev den och i högform. Till sin far sände han ett brev om att detta var det bästa han hittills hade fått fram.
Så långt i livet alltså. Han fick andra tankar senare, men Kvintetten är verkligen högklassigt konstverk.
Så spelades den också, av Eva Pierrou vid flygeln och fyra blåsare.
Östgöta Blåsarkvintett skrev jag. Men under Mozartkvintetten fick flöjtistenen Nina Sognell vila sig medan Bela Tarrodi med sin oboe, klarinettisten Dan Larsson, hornblåsaren Rolf Ullbrandt och fagottisten Andreas From "slog följe" med pianosolisten. Kvintetten är ett typiskt mozartverk, späckat med nyansrika infall. Den är inget för amatörmusiker att ge sig på. Men både Eva Pierrou och Östgötablåsarna är urproffsiga.
Mozarts rollfördelning i stämmorna är dessutom så uttrycklig att vi som lyssnar verkligen lär känna instrumentens karaktärer.

Allra först, för att riktigt presentera sig - och Mozart - för västervikspubliken inledde Östgötakvintetten med ett mycket speciellt blåsarrangemang av Ouvertyren till Trollflöjten. Det var först efter den introduktionen som Pianokvintetten spelades.
Efter paus kom ett stycke som jag längtat efter länge. Ännu en kvintett, men utan piano. Danske Carl Nielsens Kvintett Op 42, skriven år 1922 när han var på väg att fylla 50. Honom skulle manförresten också kunna fira lite. Det är år 75 år sedan han gick bort.

Att pricka in denna Nielsenkvintett i mozartcirkeln var välfunnet. Nielsens stora tid kom visserligen 150 år efter Mozarts. Men Mozart verkar ha betytt mer för honom än någon annan tonsättare. Vad tog han då till sig mest av Mozart?
Intuitionen, tycker jag. Att våga lita på fingertopparna.
Och, som en parentes, inte nog att den inspirationen fick många musikaliska ansikten. Han spred den vidare till andra storheter. Inte minst Grieg och Sibelius för att inte tala om svenskarna Hilding Rosenberg och Lars-Erik Larsson.

Många tycker att Nielsenkvintetten är bisarr. Till dels kan jag hålla med. Den är ett slags instrumentell teater. Instrumenten talar med varann. Försöker förmedla, förstå, överrösta, komma överens. Men det blir som ofta mellan människor. Vi, liksom instrumenten, är för olika för att alltid kunna förstå varann.
Skillnaden då? Instrumenten (i östgötarnas händer) behärskar sina roller. Det gör sällan vi människor. Och det är nog mycket därför som vi inte bara fascineras av teater som denna. Vi njuter.

Östgöta Blåsarkvintett hade ingen chans att lämna Tingshuset utan extranummer. Då visade man prov på en annan sida i sin verksamhet. Satsen "Önskan" ur en liten svit av Fredrik Persson med, trots de inte särskilt folkliga instrumenten, äkta folkton. Visst fanns det fler önskningar. Till exempel att få höra mer av Östgötamusikerna en annan gång.