Det var en efterlängtad boning för de äldre. Och till dem hörde min morfar och mormor, som också fick en lägenhet om ett rum och kök på andra våningen. Här fick de elektrisk spis, kyl och frys och WC. I källarplanet fanns dessutom ett badkar som var gemensamt för huset samt en tvättstuga. Man kan förstå att de som varit vana vid vedspis och utedass hela sitt liv fann detta nästan som ett himmelrike. I mitt inre kan jag åter kliva in i huset. Genom ytterdörren kommer jag in i det ekande trapphuset, där ortoceratitavlagringar kan skönjas i de blanka trappstegen, som en påminnelse om en tid långt före vår egen. Då jag gått uppför trapporna tar jag dörren till vänster. I hallen slår gammelmanslukten emot mig. Till vänster ligger toaletten och snett till vänster köket, där mormor står vid spisen och rör i en kastrull. Morfar sitter vid köksbordet och bläddrar i en tidning.
Om jag väljer att gå rakt fram från hallen kommer jag istället in i det ganska rymliga vardagsrummet. Härifrån kan jag gå ut på balkongen, där jag kan skymta Blankvikens vatten genom lövverket.Hur såg då mormor och morfars vardag ut. Mormor skötte hushållet och bestämde inköp och matlagning. Hon var ständigt i farten. Morfar satt mest och läste tidningar som SIA, hans egen facktidning, SE och Västerviks-Tidningen. Ibland hjälpte han mormor med städningen och att rista mattor, men gjorde det då ofta på ett bakvänt sätt så att hon fick huta åt honom. Men mycket berodde nog hans tafatthet på att han var döv. Ibland kunde morfar roa sig med kortspel, då en granne i huset kom på besök. De spelade då poker och andra kortspel, nu glömda.
Mormor gillade det inget vidare, ty för henne tillhörde kortspelet djävulens påfund. Hon hade dock inte hjärta att neka morfar denna lilla avkoppling. Mormor var religiös och lyssnade på gudstjänsten i radio på söndagar. Då stängde morfar av hörapparaten. Mormor var också engagerad i Missionsförbundet. Deras kyrka, om man nu kan tala om kyrka, låg i grannsamhället Solstadström, dit det var dryga två kilometer att gå. Men det skrämde inte mormor, som ofta tog sig dit. Hon skänkte nämligen handarbeten av olika slag och ostar och ostkakor.
För pensionärerna fanns egentligen inte mycket att göra. De njöt sitt otium som man sade och var inte alls lika aktiva som nutidens pensionärer. På sommaren kunde man se männen uppradade på någon bänk, där de erinrade sig olika minnen från sitt liv. Kvinnorna däremot såg man inte så ofta till. En som skiljde sig från mängden var gubben Björk, som tycktes besatt av fiske. Sommar som vinter var han i farten. På sommaren lade han nät och på vintern agnade han gäddsaxar. Han var fiskets okrönte kung.
Det blev mormor och morfar förunnat att bo tio år tillsammans i pensionärshemmet. Efter att mormor gått bort, bodde morfar kvar i ytterligare tio år. Eftersom han var ganska opraktisk så åt han middag hos oss varje dag. Han brukade komma redan vid tvåtiden och tog sedan vanligtvis en promenad de dryga två kilometrarna till Riks 15 (nuvarande E22).Då han gick sin väg lade han armarna på ryggen som en skridskoåkare. Vid Riks 15 satte han sig på en sten och betraktade trafiken. Då han kom tillbaka kunde han ibland säga: – Fy hundan va de kör. Varför har de så brått?För den som aldrig haft annat fortskaffningsmedel än en cykel var det svårt att förstå tidens brådska.
Mormor gillade inte morfars kortspelande
Pensionärshemmet i Blankaholm stod färdigt 1953. Det var en vitputsad byggnad i två våningar med tolv lägenheter, både för par och ensamstående.
Foto:
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!