Hej, jag heter Andreas och jag älskar att fotografera. Jag är långt ifrån bra på det men jag har, å andra sidan, aldrig någonsin gjort anspråk på att vara skicklig på det; jag gör det helt och hållet för min egen skull och för att aldrig, aldrig glömma bort någonting.
”Du och din kamera” brukar någon i min omedelbara närhet säga och samtidigt dra en avgrundsdjup suck när jag fotograferat henne. Ja, jag och min kamera. Som sagt; jag fotar för att jag helt enkelt inte vill glömma bort någonting. Detta gör mig förvisso till en övernostalgisk idiot men ett foto är en ögonblicksbild av någonting jag vill spara och ta fram när längtan blir alldeles för överjävlig.
Fotot i sig tar fram dofter, smaker och allt annat som förknippas med stunden eller stunderna i fråga och minnena störtar över mig som en vild flod av ren och skär nostalgi. Det kanske är Kopparhatten högt ovanför ditt huvud en solig och varm julidag. Det kan vara en aprilförmiddag utanför Mönsterås med kärlek i luften eller en kall vinterdag i Skelleftehamn efter en utflykt på isen. Det kan även vara helt vanligt höstrusk i Norrköping och två ton nyinköpt musikproduktionslitteratur.
I alla händelser har jag kvar de där stunderna på hårddisken. Snart kanske det ko mmer en tid då jag förmodligen inte alls har ett lika bra minne som jag har nu och då ska jag plocka fram de där fotografierna. När jag sitter där kanske jag till slut minns smaken av kaffet på en stentrappa i Vejbystrand, förnimmer stekheta dagar i Köpenhamn, känner nordanvinden bita i kinderna eller hör östgötaslättens avlägsna tjut.
Foton är givetvis trevliga på andra sätt och det är för att man kan dela dem med någon (företrädesvis den som figurerar på fotot i fråga). Man sitter där, dricker kaffe eller vin, skrattar och minns plötsligt allt det där fina och sköna som inträffade just när fotot togs. Man förs liksom samman tack vare alla minnen och det är någonting som är väldigt, väldigt fint.
Nå, även om du hatar mig och, framförallt, min kamera innerligt i samma ögonblick som jag fotar just dig så kanske du någonstans långt, långt in är lika tacksam som jag för att jag faktiskt gör det. Nog för att du kanske aldrig någonsin skulle erkänna det högt och även om du suckar högt och tycker att jag är superjättelarvig för att jag plockar fram kameran så kanske även du, någon gång i framtiden, också kan känna tacksamhet och rentav glädje för att jag dokumenterade en hundradels sekund av ditt liv i en hängmatta någonstans i Sverige.
För att berätta hela sanningen, så kan det i bland göra mig väldigt ledsen över att de där ögonblicken aldrig någonsin kommer tillbaka. Hur mycket jag än skulle vilja motsatsen så är de för evigt förlorade. Må så vara; men jag har i alla fall gjort mitt yttersta för att spara de mest fina och vackra ögonblicken från Livet. När vännerna är borta, kaffet urdrucket och kärleken tagit slut har jag åtminstone kvar ögonblicksbilderna, minnena, dofterna och smakerna för att jag och min kamera har sett till det.