Minnesord

Svante Berg. Det är tidigt på morgonen och farsan ringer och väcker mig. Det blev sent kvällen innan när jag en sista gång gick igenom all research jag gjort för en stor artikel och jag är jättetrött när jag svarar.
"Svante Berg är död", säger farsan.
"Vafan, säger du?" mumlar jag nyvaken som jag är.
"Ja, det är i tidningen idag. Han dog hastigt, står det".
Jag ursäktar mig och säger att jag måste få ringa tillbaka.
Jag sätter på kaffet. Jag börjar gråta. Tårarna rinner och minnena sköljer över mig.
Svante är död.
Min gamle chef är borta. Min mentor när jag tog mina första stapplande steg som journalist på gamla VD. Min läromästare, som hade sådant tålamod med mig. Som lärde mig hur man skrev. Som lyssnade på mig när det var tufft, inspirerade mig, skällde på mig och berömde mig. Men jag visste alltid, att vad jag än gjort så var Svantes omdömen välförtjänta.
För allt han sade kom direkt från hjärtat.

Han var en man med fantastiska ord, både när han pratade och när han skrev. Jag var en ambitiös ung man med stora journalistdrömmar som trodde att han kunde förändra världen.
Men man kan inte gå ut i den stora världen utan de rätta verktygen. Svante var hård men rättvis i sina omdömen om mina texter, och det lärde mig enormt mycket.
När jag i dag pratar med yngre journalister som gnäller över att de tvingas göra "skitknäck" berättar jag om min gamle läromästare, som alltid sade: "Det finns inga dåliga jobb, det finns bara dåliga journalister."
Det bankade Svante in i skallen på mig och det har aldrig försvunnit. Efter 30 år journalist står jag fortfarande stadigt på den grund Svante lade åt mig.
Svante slutade på VD 1980 för att börja på VT. Jag stack från stan 1982, men vi fortsatte att ha kontakt. Jag hälsade på honom och Britt-Marie hemma på Repslagaregatan. På senare år stötte jag på honom på stan.
Jag försökte säga till honom hur mycket han betytt för mig, både som journalist och människa när vi sprang ihop på stan. Men då bytte han bara samtalsämne, kanske han blev lite generad.
Jag tror han förstod hur mycket han lärde mig. Jag tror han förstod hur mycket hans stöd betydde när det var motigt för mig.

Svante är död och jag är ledsen. Det sägs att Gud hämtar hem de bästa först, men det är ändå orättvist. Det är för tidigt. Det är alldeles för tidigt för Svante. Mina tankar går till hans fru Britt-Marie, barnen Pia och Jens och barnbarnen.
Jag försöker torka bort tårarna. Jag ska skriva ett stort reportage. All min research och mina anteckningar ligger här bredvid datorn.
Det är ett svårt reportage och det tar emot. Men jag klarar det. Jag har ju en grund att stå på, den som Svante lade åt mig.
Tack min vän. Tack för omtanken. Tålamodet. De goda råden. Och tack för bokstäverna.