Minnesord

Kurt Pettersson. I onsdags gick vi som vanligt vår motionsslinga, du och jag Kurt. Att detta skulle vara vår sista motionspromenad det kunde jag inte tro. Meddelandet att du dagen efter plötsligt är död, det är så ofattbart. Jag är så nedstämd.
Du har i så många år varit min kamrat, vi har vandrat runt i alla väder, gått ute vid Marsbäcken, runt Maren, ute på Gränsö, vi har cyklat till Gudingen och badat, farit hem och druckit kaffe tillsammans så många gånger.
Vi har varit riktiga vänner, delgivit varann många innersta tankar. Träffats i både glädje och sorg. Du har varit "mitt bollplank" så många gånger, då jag haft det svårt. Då jag var yr så stöttade du mig, och jag kom snabbare tillbaka i min vanliga kondition med din hjälp.
Ja, Kurt, jag är väldigt brydd, att du som alltid var så stark, att du försvann från mig så plötsligt. Och inte minst känner jag i dag hur det är för din Margaret, för dina söner och deras nära.
Kurt, du skall alltid finnas i mitt minne och i alla kort vi tagit. Där minnes jag dig, som den du var, en verklig vän.