Jag hade egentligen inte tänkt skriva flera krönikor. Det är ett år sedan sist. Men det ska inte bli någon vana. Det finns flera skäl till det – först och främst för att jag inte har något väsentligt att säga. I dag tänker jag göra ett undantag. Det känns angeläget att påminna oss alla om radioreportern Nils Horners brutala död i Kabul.
Nils var en ungdomsvän och arbetskamrat. Vi jobbade tillsammans under några år i början av 1980–talet på Borås Tidning. I tisdags kväll satt vi hemma vid köksbordet och lyssnade på minnesceremonin i radions P 1 från Berwaldhallen i Stockholm. Under ceremonin berättades att Nils Horner får Publicistklubbens stora pris 2014 postumt. Det är synd att han inte fick höra den nyheten själv.
Den ena efter den andre vittnade om vilken helylle-kille Nils var och vilken driven journalist han var. Det är lätt att ta till överord i sådana här sammanhang – när någon människa brutalt och tragiskt ryckts bort. Men i Nils fall kan jag intyga att det inte handlar om någon skönmålning. Jag har aldrig hört en människa säga ett ont ord om honom sedan en redigerare på hösten 1980 tyckte att den unge filmskribenten var obildbar... Nils började skriva filmrecensioner redan under gymnasietiden och var i högsta grad bildbar. Det kan vi lätt se med facit i hand. Det är få som har haft hans förmåga att ge röst åt den lilla, vanliga människan. Hans lite hesa, lågmälda röst fick våra köksbordssamtal att tystna. Vi lyssnade till hans berättelse från världens oroshärdar och katastrofområden.
Tisdagen den 11 mars 2014 är för evigt fastbränt i mitt minne. Jag var ledig. Vi satt fortfarande kvar i köket efter en sen frukost. Teven var på när jag hörde programledaren Lennart Persson säga:
– En svensk journalist i 50-års åldern har mördats i Kabul.
Det fick mig att bli helt kall. Den brann till i huvudet. Mina tankar gick direkt till Nils Horner.
– Fan, det kan vara Nils, sa jag till min sambo på andra sidan köksbordet.
Jag satte genast på min dator, gick in på facebook. Det första som dök upp i mitt flöde var en bild som Nils lagt ut två timmar tidigare – från Kabul!
– Snowy morning – i/på Shahi – e – Now, Kabul, kunde jag läsa och se en bild från en hotellträdgård eller möjligen en liten park klädd i ett tunt snötäcke.
Det jag redan anat och fruktat fick mer näring åt mina värsta farhågor. Några minuter senare kom bekräftelsen. I morgonekot berättade man att deras stringer i Asien var mördad – skjuten i bakhuvudet under en reportageresa i de mer lugna kvarteren i Afghanistans huvudstad Kabul...
Nils var en varm, omtänksam, kunnig och noggrann man. Han tog inga risker. Han älskade att resa. Det var därför han nobbade alla erbjudanden om fast anställning på Sveriges Radio. Han ville vara fri och slippa bli hemkallad med jämna mellanrum för jobb på Stockholmsredaktionen. Under flera år hade han ingen fast bostad. När jag frågade honom var han bodde för några år sedan svarade han:
– Mitt hem är där jag hänger min hatt.
För något år sedan skaffade han sig en lägenhet i Hongkong. Nu behöver han den inte mer. Hans liv slutade alldeles för tidigt. Det är en förlust först och främst för hans familj förstås. Men ochså en stor förlust för journalistiken och för alla radiolyssnare.
Glöm honom aldrig.