När jag var en ung grabb fanns det två ungdomsgårdar i Västervik. En nere i stan i Folkets Hus och en ute i Johannesdal. Jag var inte speciellt ofta på någon av dem. Ibland hände det i tidiga tonåren att vi drog ut till ungdomsgården i Johannesdal. Den var ökänd och inget ställe mina fromma föräldrar önskade att deras välartade son skulle tillbringa sina lediga kvällar när det fanns läxböcker som pockade på uppmärksamhet.
Gården i Johannesdal var "sniffargängets" högborg. När kylan skrämde bort och in dem från Prärien så var Herbert Blides gamla villa med sina mycket generösa utrymmen en utmärkt plats för ungdomar att samlas i för att spela pingis, biljard eller föra djupsinniga diskussioner om sådana saker som i alla tider upptagit unga, känsliga sinnen.
Men de mer eller mindre djupsinniga diskussionerna bland de unga, långhåriga världsförbättrarna på gårdarna var inget för mig egentligen. Jag var inte med i FNL heller och var väl bara på barrikaderna när vi ungdomar kämpade för att få en rökruta på Ludvigsborgsskolans gård. Det var andra tider.
Min ungdomsgård fanns på Bökensved – långt ifrån tinnerstanken på Prärien. Vid den gamla månskensrinken tillbringade jag och mina kamrater hur mycket tid som helst så fort vattnet frusit till is någon gång i mitten av oktober.
Våra ungdomsgårdsföreståndare hette "Jösse" och "Bian. Det var idrottsplatsen båda vaktmästare. Vi hjälpte dem mycket. Vi skottade snö och skottade snö och skottade snö – kväll efter kväll efter kväll. Vår belöning blev några timmars fri tillgång till idrottsplatsen!!!
När de sista gubbarna i korplagen stapplat av isen på darriga ben efter någon match i hockeybockeyn tog vi över. Ett gäng hockeytokiga grabbar som följt varandra sedan VAIS startade knattehockeyn i mitten av 1960-talet stormade in på isen. Vaktmästarna kunde krypa ner i sina sängar i förvissning om att deras arbetsplats var i säkra händer. På morgonen när de vaknade visste de att deras nycklar låg och väntade i brevlådan – levererade av någon trött grabb på moped några timmar innan de var dags för dem att stiga upp.
Klockan kunde bli både ett och två innan lamporna vid rinken slocknade – när vi fått nog av puck och klubba för några timmar. Men det var inte alla som var lika förtjusta över vår energi under sena nätter på hockeyrinken. Det hörde nämligen till pjäsen att vi skulle städa upp efter oss, släcka belysningen och skrapa banan. En del människor i Ekdalen var inte så roade av att vakna till ljudet av en tjutande Belosskrapa klockan två en vanlig onsdagsnatt i januari. De fanns några småsinta människor som inte uppskattade ungdomlig initiativkraft och ringde och klagade, både till vaktmästarna och till fritidskontoret vill jag minnas.
Mina förtappade kamrater, som hade börjat tjänat pengar, kunde fortsätta den sena kvällen med ett parti poker i den gamla vaktmästarbostaden under fotbollsläktaren. Natten kunde övergå i gryning innan de lommade hem. Men då sov den präktige skolgossen, som hade högst begränsade resurser att spela för.