Oktober är över oss och hösten är här på allvar. Mörkret sänker sig allt snabbare och många skyndar sig hem efter arbetet och försöker fånga det lilla ljus som är kvar på eftermiddagen. Många blir kanske något mer dämpade så här om hösten. Ja, många uppvisar symptom på depression och många skyller nog just på mörkret.
Jag har insett en sak och det är att med åren har jag blivit allt mer blödig och det har inte ett dugg att göra med hösten eller avsaknad av ljus. Allt ifrån filmer till musik berör mig allt mer oftare. En sötsliskig stråksektion på rätt ställe får mig att darra på underläppen och en otroligt ostig replik från någon slumpmässig Hollywood-produktion får mig att bryta ihop fullständigt. En passage i Homeros ”Odyssén” får mig att bli nästintill introvert av sorg och envägskommunikationen mellan en golden retriver och en ensam man i Dean R Koontz ”Väktare” gör mig alldeles knäsvag.
Som jag sa har det här inte med hösten (som jag älskar) eller frånvaro av ljus att göra; jag misstänker dock starkt att det har med ålder att göra.
Efter en diskussion med någon i min omedelbara närhet där hon berättade att hon upplevde exakt samma sak gjorde mig först lite ledsen (så klart) men också, på något konstigt vis, glad; jag är, i vilket fall som helst, inte helt och hållet ensam om att känna så här.
Medan vi gick där bland lingonris och blöta löv kände jag hur jag nästan bubblade över av frågor. Sedan lade jag band på mig själv och tänkte att det finns massor av tid att fråga och att alla svar nog kommer i sinom tid. Just det här med att vissa böcker, musik och film kan reducera en till en gråtande hög som inte vill göra annat än att rulla ihop i soffan eller kvar i sängen och bara gråta tills det inte finns en enda tår kvar.
Många som nyligen upplevt något mycket världsomvälvande (exempelvis skaffat barn, överlevt en svår sjukdom eller gått igenom en större kris) vittnar om samma sorts förlamande ”sorg”. Flera säger samma sak; jag vill leva fullt ut nu men paradoxalt nog blir vardagen i stället full av renodlad deppighet. Vad beror detta på? Är det någon sorts kollektiv medvetenhet att ju närmare slutet vi kommer, desto snabbare rullar Livet i från oss? Att Livet liksom tuffar på utanför och att man inte hunnit med allt det där man skulle göra och känslan av sorg över att det kanske inte riktigt blev som man ville.
Nåväl, jag har inga barn men jag känner det här inneboende vemodet växa sig större för varje år ändå. Det gör mig otålig och nästan lite förbannad; jag vill veta varför just åldern ska göra så att det blir så här. Om några månader fyller jag 37 år och det är så klart ingen ålder att tala om men någonstans långt, långt inom mig skriker en klagosång över missade möjligheter och kraschade situationer. Allt starkare sjunger vingklippta änglar och nattsvarta skepnader om vad som varit och vad som kunde blivit allt medan den massiva melankolin bara väntar på att bryta sig loss en gång för alla och, ännu en gång, lägra sig över den gråbleka hösthimlen.
Jag antar att det är helt normalt.