Fotboll var tidigt ett av mina stora intressen. Redan som fyra-fem-åring fick jag min första fotboll och snart sprang jag omkring bland tuvor och komockor på ett gärde vid Glasbacken. Jag refererade matchen jag spelade som jag hört Lennart Hyland göra i radio. Och jag intog flera roller.
Jag var den genombrottsstarke Gunnar Nordahl som med tjurlik kraft bröt sig fram genom ett försvar som föll som käglor. Eller så förvandlades jag till teknikern Gunnar Gren, som med en klackspark lurade motståndaren. Eller så var jag Nils Liedholm som med strategisk örnblick spanade in motståndarens svagheter. Grenoli var mina idoler och i pappas bokhylla fanns boken Guld och gröna planer som berättade sagan om Gunnar Nordahls fantastiska resa från Hörnefors via Degerfors och Norrköping till AC Milan och Italien.
Det var en resa jag själv skulle vilja göra. Och varför inte? Hörnefors, inte var väl det ett samhälle som var så mycket större än Blankaholm. Och kom inte Nils Liedholm från den relativt lilla orten Valdemarsvik. Och då pappa berättade att även Blankaholm exporterat spelare som bröderna Steen, Einar och Karl Edvin, till allsvenska Norrköping så stärkte det mina drömmar.
Pappa tog mig med tidigt till fotbollsmatcherna i Blankaholm. Till Lövskogsvallen, som låg vackert omgärdad av lövskog, företrädesvis ekar och björkar. Åsynen av planen fick mitt hjärta att bubbla av glädje. Det var som en färgstark tavla med de röda hörnflaggornas vimplar, den majsgula sågspånen vid fotbollsmålen, den kritade planen och det gröna inbjudande gräset. Jag kikade mig nyfiket omkring och då pappa slog sig i lag med några han kände passade jag på att bege mig till omklädningsrummet där spelarna bytte om. Lukten av liniment och läder slog emot mig och i den halvskumma belysningen skymtade jag halvnakna karlar som donade med dobbar och kläder. Det var en vuxenvärld som både lockade och skrämde.
När väl matchen kommit igång var det framför allt målvakten och domaren som jag fäste mig vid. Målvakten för att han var så utsatt, så ensam i det stora målet och domaren därför att han med sin visselpipa, precis som en domptör, kunde styra spelet. Men domaren kunde också bli föremål för publikens missnöje. Då kunde de skälla ut honom och ropa att han dömde som en hösäck eller som en påse nötter. Hejaramsorna som ropades ut gjorde också intryck på ett öppet barnasinne. Deras rytm och rim fastnade i minnet. Så här kunde det låta: Ettan kom, tvåan kom, trean kommer så småningom. Eller: Heja vita, röda laget ni får inte tappa taget, BBK, BBK hej.
Klubben hette Blankaholms BK och hade bildats 1927. Man hade nått lokal ryktbarhet och vunnit respekt i Västervik med omnejd. Ärkerivalerna hette Ankarsrums IS och när dessa lag drabbade samman så gick det hett till även utanför planen.
Nu var det inte alla som var intresserade av spelet på plan. Ett stycke upp i skogen höll kortspelargänget till. Runt en flat sten halvlåg eller satt de som var bitna av speldjävulen. Medan potten växte ökade spänningen bland de inblandade och hel- och halvlitrar halades fram. Det hände att morfar satt med, fast han inte fick. Mormor ansåg kortspel syndigt och speciellt då på söndagar. Dessutom var det slöseri med pengar. Men morfar hade svårt att motstå frestelsen. Om mormor fick veta att han varit med fick han en ordentlig avhyvling.
1954 påbörjades omläggningen av Lövskogsvallen. Planen skulle dräneras och få de godkända måtten. Samtidigt flyttade vi från Glasbacken till Blankaholm. Jag var då nio år. Vi flyttade in på övervåningen i en villa med ett rum och kök som låg granne med fotbollsplanen. A-laget hade avancerat i seriesystemet och det såg mycket lovande ut för framtiden. Men i själva verket var det inledningen till en nergångsperiod. Tiderna var inte längre desamma. Folk började söka sig bort från det slitsamma sågverksarbetet till ett bekvämare liv i städerna. Inom några år var fotbollslaget splittrat och man kunde inte ens ställa ett A-lag på benen.
Själv kom jag till slut till verklighetens Råsunda. Det var AIK som spelade mot ett lag från Åmål som hette Viken. Vi stod på ståplatsläktaren och jag tjusades av flaggorna, folkmassan och hejaropen. AIK var helt överlägsna och jag fattade sympati för den stackars målvakten i Viken, som kallades Gripen. Men denna dag kunde han inte gripa många bollar. Åtta gånger fick han kröka rygg och hämta ut bollen ur nätmaskorna.