Med aldrig sinande berättarlust

Inget säger att man inte kan debutera som författare vid 73 års ålder. I alla fall har ingen sagt det till Maud Karlsson.
- Redan som 15-åring bestämde jag mig för att göra allt det jag tycker är roligt, säger Maud och visar in genom lägenheten. Vi rundar klassiska möbler, väggar välsmyckade av textilier och tavlor, går vidare till en väl tilltagen uteplats i området Midgård i Västervik.
Där sätter hon sig ned för att berätta om sitt arbete med att skriva ned livet hitintills. Den första delen tog ett år att färdigställa, ytterligare tre delar är planerade.
- Jag har alltid älskat att skriva, man ska väl säga så. Men det är sant, även om det var andra som uppmanade mig att börja. De sa till mig att "du borde ju skriva en roman, du kommer ihåg så många berättelser från förr", säger Maud.
När hon började skriva märkte hon att allt fanns där. Berättelserna i bakhuvudet, minnena, de flöt ned genom fingrarna, automatiskt, via tangentbordet, för att sedan få fäste på dataskärmen och utskriftspapperet.
En läsare jämförde det första bokutkastet med Moa Martinssons böcker.
- Men den liknelsen skrattade jag bara åt. Det kändes om om det var att ta i, säger Maud.

Fram växer en berättelse om en klassresa, om uppväxten vid Ånhammars säteri i Södermanland, om trångboddheten, om att växa upp under en tid när häst och vagn ersattes av traktorer och när landsbygden fick en annan prägel. Om ett skolsystem med andra ideal och värderingar än i dag, och om en stor sorg: att inte få studera vidare. Närmsta utbildningsplats fanns tre mil från hembygden och det ansågs vara för lång färdväg. I stället fick hon som 13-åring anställning som kokerska på traktens herrgård. Lönen var 50 kronor i månaden. Men så träffade hon en bonde och blev snart bondmora.
- Men jag kom inte särskilt bra överens med hönsen, skrattar Maud. Bortom livet på bondgården lockade läroverket. Och nu skulle det väl finnas tid att läsa?
Men istället blev Maud sjuk i hjärnhinneinflammation, idag en allvarlig sjukdom, då än mer allvarlig.
- Men enligt läkarna var jag inte särskilt dålig. "Dålig? - det är du först om du dör", menade de. Men jag var sjuk i ett år. Så ganska dålig var jag nog.

När hon sedan satte sig i skolbänken gjorde sig sjukdomen påmind. Bokstäverna ville inte riktigt stanna på sidorna. Det krävdes mycket träning innan Maud var fullt återställd. Men sedan studerade hon bland annat statskunskap, och efter det blev det arbete som fritidspedagog, barnomsorgsassistent och sedan rektorstjänst.
- Jag har älskat alla mina jobb, berättar Maud. Men så har nyfikenheten alltid varit en stark drivkraft. Nyfikenheten på andra människor och hur de fungerar. Det är ett intresse som visar sig i skrivandet.

Maud Karlsson har alltid varit en aktiv föreningsmänniska.
På 1970-talet spelade hon damfotboll när den fortfarande var i sin linda.
- Jag spelade i samma lag som mina döttrar, berättar Maud som dock fann det gott att pensionera sig från fotbollen vid 42 års ålder. Hon blev sedan ordförande i en förening med ett herrlag, men det gick bra som ensam kvinna - "män skvallrar också och blir osams".
Men nu är det skrivandet som gäller, föreningsengagemanget har mattats av.
- Skrivandet tar ju all min tid och det finns inte mycket tid kvar till annat, säger Maud som avslutar samtalet med en uppmaning:
- Har ni förmåga att skriva så börja redan när ni är unga, glittrar hon.

Med aldrig sinande berättarlust

En liten kvinna med nyfikna ögon öppnar dörren, sträcker fram handen och presenterar sig. Rösten är vänlig men handslaget bestämt. Men så vet hon vad hon vill.