Med 95 års livserfarenhet

Lägenheten ligger på femte våningen och Karin påpekar särskilt att hon kan se såväl den röda som den vita kyrkan från hemmet.
- Men balkongen är alldeles för liten.
Något förvånande eftersom det visar sig att balkongen är nästan hur stor som helst.
- Du måste väl begripa att jag skämtar, skrattar Karin.
Under den yrkesverksamma delen av livet jobbade Karin Lundqvist som mentalsköterska. Dels på Norra sjukhuset i Västervik och dels 20 år på Beckomberga i Stockholm.
Den pågående förändringen av sjukhusområdet i Västervik följer Karin noga.
- Jag tycker det är jättebra att det återigen skapas en massa arbetstillfällen på området. Gertrudsvik som det nu heter. Nästan lika många som när jag arbetade där ute.
Att delar av det tidigare sjukhuset har blivit ett allt större fängelse bekymrar inte.
- Mentalsjukvården förr var väl också ganska så fängelseaktig. Men den blev bättre och själv trivdes jag med mitt arbete och alla arbetskamrater.

Fyller man 95 år så är det oundvikligt att prata lite om det var bättre förr.
- Jag vill egentligen inte göra någon jämförelse. Allt har sin tid men jag tycker nog att folk stressar lite för mycket nu för tiden.
Men arbetsdagarna var ju mycket längre än vad de är i dag?
- Jo, men det var nog bättre att arbeta sig trött än att jäkta sig trött.
Arbetar gör hon fortfarande. I hemmet. Sköter det mesta själv och hon är noga med att ha rent och snyggt omkring sig. I går stod delar av finporslinet framme.
- En del använder man inte så ofta men koppar och fat behöver ändå göras rena då och då.
Mellan varje fat lägger Karin ett mjukt mellanlägg för att skydda porslinet.
- För mig är det en självklar sak.
Hon hinner även med att sticka en hel del.
- Det jag gör hamnar i missionslådorna. Det finns många barn i världen som inte har det så bra.
Karin Lundqvist tillhör Marieborgskyrkan och där har hon i många år hjälpt till i köket och med serveringen.
Kyrkans tidning Glimten har hon förstås liksom Västerviks-Tidningen.
- För att hålla sig alert och vaken måste man veta vad som händer och sker i samhället.
Karin Lundqvist tar ett år i taget och funder inte på någon 100-årsdag.
- Huvudsaken är att jag få dö levande. Med det menar jag att jag vill förbli frisk och inte bli ett vårdpaket.