Maria Larsson tänder fyra små ljus på soffbordet i sitt statsrådsrum på socialdepartementets sjätte våning. Socialminister Göran Hägglunds rum ligger rakt under.
- Om jag stampar hårt hör han mig.
Härifrån är det långt till den "Bullerbyskimrande" och lyckliga uppväxten, utan pubertetsrevolter, på en småländsk bondgård med egna kor, häst, julgris och hönor. Likt mamma, pappa och den fyra år äldre systern drog Maria sitt strå till stacken. Hon var med och bärgade hö om sommaren, hämtade kor om kvällarna.
- Jag är jättebra på att fösa kossor.
Boendet på landet betydde även långa avstånd. De tre kilometrarna till bästisen, åtta kilometrarna till det närmaste samhället Långasjö, cyklade hon.
- Jag måste ha cyklat hur mycket som helst. Det är därför som jag har starka ben.
Förmågan att se positivt på tillvaron och kunna glädja sig åt det lilla kommer från mamma. Fastän tillvaron på bondgården var fjärran från lyx och överdåd och familjen aldrig tog långsemester, kunde mamman glädjas åt något så alldagligt som förbiflygande flyttfåglar.
Pappan sådde frön till Maria Larssons samhälleliga engagemang. Vid sidan om arbetet på gården och extraknäcket på sågverket var han kommunalpolitiker. Hukad över stencilapparaten i köket brukade Maria hjälpa pappa med att ta fram nätta kopior till sammanträdesprotokoll.
Men det var först som elevrådets ordförande på högstadiet i Emmaboda som hon insåg att även hon kunde påverka.
- Rektorn kallade in mig till sitt rum och frågade mig till råds om skolfrågor - organisation, undervisningstiden, rökrutan på skolgården. Han tog mina synpunkter på allvar! Det var så stort och sporrade mig till att vilja påverka.
Vilket ledde henne, efter 20 år som mellanstadielärare, till kommunpolitiken i Gnosjö 1988 och tio år senare till riksdagen. Efter åtta år i opposition har hon sedan 2006 varit statsråd.
- Det är fantastiskt roligt att vara minister, nästan varje dag. Åren i opposition var träldom. För jag är intresserad av att åstadkomma något. I opposition kan man ha hur många debatter som helst, men det är svårt att påverka. Här kan jag genomföra mina idéer.
Emellertid känner hon väl till maktens avigsida. Makten kan deformera en människa.
- Det försöker jag att vaccinera mig emot. Genom att lyssna. På folk som kommer och säger sin mening när jag handlar i Gnosjö, på mina gamla vänner.
Och skulle hon ha något att grubbla över kan hon alltid gripa till pennan.
- I min tillvaro är mycket staplat på varandra. Det ges mycket liten tid för reflektion. Att skriva en dikt är att koncentrera livet. När jag skriver kan jag se saker tydligare, mycket faller på plats. Det mår jag bra av, säger Maria Larsson.