Ljungheden - hennes andra hem

Den tid som inte är arbetstid för henne lägger hon på att serva personal och publik runt speedwaybanan på Ljungheden.
- Så har det varit i bortåt 40 år, berättar hon när vi träffas under att av hennes arbetspass för Västerviks speedwayklubb.
- Jag var gift med Rolf Jacobsson som var aktiv i ett av Västerviks första lag. Jag började med att servera kaffe vid ett bord som vi hade vid sidan av banan. Då fanns en särskild damklubb som hade egna möten, numera heter det servicesektion och vi har faktiskt flera män som ingår i den gruppen.

Men för att ta det från början så föddes hon 1944 i Linköping, bodde sina första sex år i Lessebo, för att sedan flytta till Almvik där hon gick i skolan. Arbetslivet inleddes med att hon utförde diverse sysslor på Tjust motell på den tiden det hade sin glansperiod. Det första varuhuset i Västervik, Tempo på Bredgatan, blev nästa arbetsplats följt av några år på Gamleby hotell innan hon började sitt 25 år långa arbetspass på Västerviks sjukhus, de sista 15 åren på akuten.
- Jag slutade det arbetet för två år sedan, berättar hon, inte för att bli pensionär utan för att kunna arbeta mer i möbelaffären.

För den som bor i Gamleby med omnejd behövs ingen förklaring till vilken möbelaffär det handlar om, det finns bara en; Malmbergs möbler.
- Att jag hamnade där har faktiskt en direkt koppling till speedwayen. Jag träffade dess innehavare Kalle Malmberg på en speedwayresa till England.
Så länge han hade möjlighet att ha en anställd så skötte han affären utan min hjälp, men sedan han blev själv för drygt tio år sedan han jag jobbat där när jag inte arbetat på sjukhuset.

Att Irene nu bara har ett arbete gör att hon om möjligt kan ägna ännu mer tid åt speedwayen.
Tillsammans med medarbetaren under många år, Monica Carlsson, ser hon till att kaffe, korv och hamburgare finns att köpa för publiken på Ljungheden.
- De veckor det är hemmamatch jobbar vi här två dagar, en då vi planerar och beställer varor och så på tävlingsdagen. Då brukar vi börja vid nio på morgonen och bre smörgåsar och sluta vid halv elva på kvällen. Under matcherna är det mitt jobb att steka korv och hamburgare. Det finns förstås många fler som hjälper till med servicen under matcherna. Glädjande nog så har vi lyckats engagera flera ungdomar, varav två är mina barnbarn, för att säja godis och kaffe, säger Irene. Samtidigt som hon påpekar att det finns plats för fler frivilliga krafter att hjälpa till.

Irene som levt med klubben under så många år tyckte förstås att förra årets svenska mästerskap var en höjdpunkt.
- Även om det blev mycket arbete för oss så var det jätteroligt att få vara med och uppleva det. Att göra om den bedriften blir nog svårt. Men jag hoppas att vi går till slutspel. Det betyder mycket för klubbens ekonomi och för intresset för speedway.
Irene vill gärna påpeka att hon tycker att stämningen i klubben just nu känns mycket bra, särskilt den nya styrelsen vill hon framhålla för att de har sett till att det är ordning och reda.
Den nya läktaren tycker hon också, i dubbel bemärkelse, har inneburit ett lyft för publiken.

Irene försöker hänga med så gott hon kan under matcherna, hennes plats i korvståndet gör att hon har ganska bra utsikt över banan. Sämre är det för hennes kompisar i köket som får tyda resultatet av heaten på reaktionerna hos publiken.
Så nästa gång ni går på speedway på Ljungheden, ge gärna ett uppmuntrande ord till damerna som ser till att det finns mat och dryck att inhandla. De är minst lika viktiga i det maskineri som heter Västerviks speedway som de så uppmärksammande banskötarna.
På min sista fråga vilken favoritförare hon själv har kommer svaret utan minsta tvekan:
- Tomasz Gollob, jag har alltid tyckt om hans åkstil.

Ljungheden - hennes andra hem

En av frågorna till den som porträtteras brukar handla om fritidsintresse. Om man med det menar sysselsättningar som bara är till för att få tiden att gå på ett, för en själv angenämt sätt, då kändes den frågan inte meningsfull att ställa till Irene Jacobsson.