Glasbacken
Verksamheten blev dock kortvarig på grund av de usla konjunkturerna på 1920-talet med efterkrigsdepression och hyperinflation. Rörelsen gick i konkurs, men de bostäder som byggts för arbetarna fanns ju kvar. Glasbacken låg, som hörs på namnet på en höjd med utsikt över Blankviken och omgärdad av åkrar, gärden och skog. Halvannan kilometer bort låg en bondgård, som varit säteri och Glasbruket med tre eller fyra hus, där min bästa kompis Kjell bodde.
Mor och far flyttade in på övervåningen i ett rum och kök i ett av husen på Glasbacken ett halvår innan jag föddes. Standarden var inte hög. Maten tillagades på en vedspis och vatten fick hämtas från en grönfärgad pump på gården och bäras uppför en backe och en trappa. Det var ett tungt göra, som för det mesta föll på min mammas lott. Behoven fick utföras på ett utedass, en mindre trevlig sysselsättning vintertid. Matavfall och sopor kastades på en slaskhög inte så långt från husen, där feta råttor sprang omkring och ilsket väsande visade sina tänder om man kom för nära. På ena gaveln av vårt hus växte vildvin, vilket täckte nästan hela sidan. Det lyste vackert rött på hösten, men i dess bladverk dvaldes tvestjärtar, som mormor, som var lite vidskepligt lagd, trodde byggde bo i öronen, vilket förstås skrämde ett barn att höra. Och visst var de svarta små krypen obehagliga att se på med sina skänklar baktill, vilket gjorde att de påminde om en miniskorpion.
I lägenheten under oss bodde Folke och Karin med tre vuxna barn. Folke arbetade på sågen i Blankaholm som truckförare och Karin var hemmafru. Deras dörr stod alltid öppen för mig och min lillebror. De bjöd in oss på saft och bullar och ibland en matbit. Hos dem fanns också serietidningar som vi fick bläddra i. Jag gillade serierna om buspojkarna Knoll och Tott och Tjalle tvärvigg med sin hatt stor som ett hjul. Av någon anledning kom man sedan att kalla mig för Tjalle, om jag var en tvärvigg eller om det var av någon annan anledning vet jag faktiskt inte.
Då Folke kom hem från sågen luktade han gott av spån och han tvagade sig i ett handfat som stod på en kommod. Då han tog av sig skjortan såg man att han var ganska mager och knotig i motsats till Karin som var rund och frodig. Folke var en mycket stillsam och vänlig själ och jag tyckte om att vistas i hans närhet. Han blev något av en surrogatpappa, då min pappa som arbetade i Konsum i Blankaholm, sällan kom hem förrän sent på kvällarna, då jag och min bror redan sov.
En gång fick jag hjälpa Folke att gräva ett dike för en vattenledning från Glasbruket till Glasbacken. Jag var nog inte mer än fem eller sex år. Jag blev vid det tillfället stungen av en geting och det sved och jag tog till tårarna. Men Folke fann på råd. Tog fram en sockerdricka och hällde lite dricka över sticket och hux flux så gick svedan och gråten över. Det kan man kalla för kuckelikuckmedicin.