I måndags fick jag rycka in som sjukvikarie på tidningen och gjorde då en intervju med Åsa Jägerhorn om hennes engagemang i att rädda kvar verksamheten i Båtsmansgränd efter den stora hyreshöjningen. Även Sanna Ackrell var med och vi pratade om husens historia.
Båtsmansgränd tror jag är en tämligen unik kulturmiljö i Sverige. Jag vet inte, men antar att det inte finns en så välbevarad samling båtsmanstorp på så många andra håll i Sverige. För oss Västerviksbor är båtsmansstugorna ett väldigt viktigt inslag i vår gemensamma hembygd och engagemanget är stort för att bevara den här miljön.
Det jag kom att fundera på nu är vilka som bodde där en gång i tiden och hur livet såg ut i gränden.
Jag har alltid trott att båtsmansstugorna byggdes 1746 och under några år framåt. Åtta av stugorna ska vara byggda först, enligt länsstyrelsens information om kulturmiljöer.
På Riksarkivet finns inte bara kyrkböcker utan också äldre mantalslängder från Västervik. I mantalslängden för 1747 står det "åkerlyckor" på de tomter som ligger på östra sidan av Båtsmansgränd. Husen är alltså inte byggda. Kan du tänka dig åkrar mitt inne i centrala Västervik för 250 år sedan? Kanske lite svårt, det medger jag. Men livet var förstås helt annorlunda då, inte bara i Båtsmansgränd.
I dag promenerar vi lugnt genom gränden tillsammans med turisterna och njuter av miljön. Men då, i mitten av 1700-talet, tror jag att det var ett helt annat liv här. Framför allt mycket mer folk i rörelse. Ett vanligt hushåll i stan hade förmodligen flera pigor och kanske även drängar.
Perukmakaren Niclas Mellenberg och skepparen Anders Kock verkar äga den andra raden tomter. Perukmakaren hade kanske en eller två gesäller. Man jobbade i hemmet. Inte skepparen så klart, men hantverkare och köpmän, tvätterska, segelsömmerska, smed och bagare. Att ha ett hus bara för att bo i var en lyx för de besuttna.
Ännu på 1770-talet bodde det inte några båtsmän här, utan de var utspridda på stan, enligt husförhörslängderna. I stället fanns här flera sjömän, en mjölnare, en bagare, en repslagaregesäll, en skräddare och så blockmakaren Peter Wåhlman i det ena huset längst ut mot Båtsmansgatan.
De första båtsmännen var på plats först 1788. Då bodde här nio båtsmän i de mestadels små och trånga husen. Några hade till och med folk inhysta hos sig.
Barbro Ackrell har berättat för mig någon gång att vid ett tillfälle när hon stod i kaféet kom en äldre man och berättade att han var född i en av stugorna i Båtsmansgränd, och var en av de sista som växte upp här. Honom skulle jag velat träffa. Tänk att få höra honom berätta om livet i gränden då.
I dag är de gamla stugorna så omoderna att man inte får bo här permanent, bara som tillfällig gäst.
Jag undrar vad man skulle få höra om husen kunde tala. Kanske gamla skrönor om livet på de sju haven, om krigsminnen från möten med ryssar och tyskar, om barnafödslar och vardagsliv. Om allt det där vi nu skulle tycka är märkvärdigt och ovanligt, men vardag för dem som bodde här för tvåhundra år sedan.
I ett blogginlägg på vt.se berättar jag mer om vilka som bodde i husen.