Minnet spelar oss ibland små spratt. Jag råkade av en slump läsa en artikel som jag skrev för drygt 20 år sedan – i april 1994 närmare bestämt. Det tillhör inte vanligheterna, ska jag påpeka, att jag läser mina egna texter när de väl kommer i tryck. Det gör bara nybörjare och masochister... Min erfarenhet visar att det brukar sluta med suck och stön och kanske en svordom.
– Hur i hela fridens namn kunde jag formulera mig så stolpigt och klyschigt, kan jag tänka ibland om vi tummar lite på sanningen för att vårda språket en smula.
I april 1994 ville chefen för Nordea i Västervik, Leif Eriksson, presentera en nyhet från banken. Jag har varit övertygad om, ända tills för några veckor sedan, att vi diskuterade Internet. Jag kunde ha tagit gift på den saken. Jag kommer ihåg samtalet mycket väl – trodde jag i alla fall.
Vi satt på banken och pratade om framtidens bank. Eriksson berättade för mig att det inte dröjer länge innan du och alla vi andra sitter hemma vid köksbordet, i bilen eller varför inte i hängmattan och sköter våra bankärenden. Han var mångordig men inte fullständigt övertygande. Mina äldre och ärrade kollegor på redaktionen mötte också budskapet med ett stort mått av tvivel när jag berättade. De var skeptiska. Det är en god egenskap för en journalist. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att kalla det för ett adelsmärke som är väl värt att vårda – ömt och intensivt.
Men – den stora nyheten den dagen var att Telefonbanken skulle komma till Västervik. Den skulle göra livet lite lättare för oss alla lovade bankdirektören. Vi skulle slippa springa till banken i tid och otid. Vi skulle slippa plågas i långsamma köer bland svettiga medmänniskor med dålig andedräkt. Vi skulle i god luthersk anda slippa vänta på vår tur. Det var bara att köra på.
65 000 stressade storstadsbor var redan frälsta kunder i telefonbaken sedan några år, berättade bankchefen. Nu skulle vi, som inte är lika smarta som stockholmare, få uppleva telefonbankens välsignelse.
Visserligen medgav direktör Eriksson att det var en bra affär för banken. Rutinarbete skulle försvinna och gick vidare med sånt som företagsledare brukar säga när de får en möjlighet att slimma organisationer och spara in på ett par tjänster.
Han hävdade att det var krav från främst yngre kunder som lett fram till den här utvecklingen. De besatt inte det mått av tålamod som krävdes för att vistas en stund i bankvärmen. Han kanske hade en poäng där.
Bankerna hade, då som nu, mest öppet när vi andra arbetar. Telefonbanken var annorlunda. Den hade öppet länge, fick vi veta. Telefonerna började ringa flera timmar innan våra vanliga banktjänstemän hade valt vilken slips de skulle ha till den nystrukna vita skjortan eller vilken knytblus som matchade kjolen bäst. Banken stängde någon timme före midnatt. I Uppsala satt 60 personer och besvarade frågor från kunderna. I dag är telefonbanken automatisk och har öppet dygnet runt – precis som alla internetbanker.
Nu väntar vi på bankernas nästa innovation – ett litet vändkors där man får stoppa ner en tia i för att komma in, kanske?