Ett så bärrikt år som i år har jag nog aldrig varit med om tidigare. Vi har verkligen haft blåbärsblå och lingonröda tuvor i skogsbackarna i sommar. Nu kommer nypon, björnbär och rönnbär. Skogen är ett stort skafferi.
Med hinkarna fulla av blåbär och lingon har jag funderat en del över varför vi nutida människor, som kan köpa allt i affären, ägnar så mycket fritid åt att plocka bär och svamp. Att få mat med bra kvalitet är väl en orsak. Liksom att det är trivsamt att gå i skogen. Men hink efter hink, så att frysen börjar bågna?
Jag tror att det är något annat också. Det nedärvda behovet av att fylla förråden när vi kan för vi vet inte när det blir nödår igen. Det är ju knappast vi behöver oroa oss för i dag, men några generationer tillbaka, då var nog bärplockningen ett viktigt och ibland nödvändigt tillskott i kosten.
Förmodligen kunde bären, framför allt lingonen, hjälpa till att hålla svälten borta och var det ont om sovel kunde det nog ibland bli bara potatis och lingon på tallriken. Blåbär har säkert också mättat många hungriga barnamagar på somrarna. Det var också ett sätt att få i sig C-vitamin.
Blåbären åts mest färska eller blev sylt och saft. Men lingon har sitt eget konserveringsmedel och är betydligt mer hållbara. Före konserveringsapparater och frysar kunde man spara lingon på flera sätt: som vattenlingon, lingondricka, kokt lingonsylt eller rårörda lingon.
Vattenlingon kallades också surlingon. Rensade lingon hälldes upp på en glasburk eller glasflaska som fylldes med vatten. Lingonen fick sedan stå svalt, och höll sig då länge. Det fanns nog gott om lingon i de gamla jordkällarna förr i tiden. Ibland kunde lingonsylten vara flera år gammal och ätbar ändå fast vi kanske ryggar för det i dag. Jag skulle tro att många plockade i överkant under goda år, ifall det inte skulle bli så mycket bär året efter.
Själv minns jag framför allt blåbärsplockningen från mina barndomssomrar i Halland på 50- och 60-talet. Hela familjen skulle ut i skogen med stora hinkar och mindre mått att plocka i. Kaffe, saft och smörgås hade vi med oss, så kunde vi vara borta nästan hela dagen. Nästa dag stod mamma vid spisen och kokade saft och sylt. Frys hade vi inte då.
Lingon plockade vi också, för det skulle finnas på bordet till köttbullarna och pannkakorna.
Här ute i Västrum har vi haft mycket bär i sommar och besök av många bärplockare som hittat hit för att få med sig skogens röda guld hem. Det har räckt åt alla, och det finns fortfarande kvar en del.
I min svärfars efterlämnade fotosamling finns en bild som visar kvinnorna på gården, hemkomna från skogen med hinkar och korgar fulla av bär någon gång på 30- eller 40-talet. Min svärfar, som gick bort 2001, var en ivrig lingonplockare ända sedan barnsben, det vet jag. Vi har kvar hans gamla lingonplockare som får göra tjänst fortfarande, i samma skog och kanske i samma ris. Det känns fint. Hans gamla glasburk till lingonen har vi också kvar, fast i dag fylld med resterna av förra höstens torkade trattkantareller. Förhoppningsvis får vi fylla på med nya om någon månad.