Geocaching i all ära men torpletning är nog snäppet bättre. Åtminstone om man är en hembygdshistorienörd som jag.
Hembygdsföreningarna runt om i Tjust och i hela landet är duktiga på det här. Många har gjort torpinventeringar i sin förenings område, bland annat här i Västrum. Ibland ordnas torpvandringar. Ett fantastiskt arbete av outtröttliga hembygdsmänniskor, och som är till glädje för så många fler.
Allra roligast är det när jag plötsligt själv vid en stig i skogen springer på några hörnlagda stenar och inser att de inte hamnat där av naturen utan av mänsklig hand. Tittar jag mig omkring ser jag oftast att det faktiskt är en rad med stenbumlingar, och kanske en liten hög några meter bort, en hög med ett träd i mitten. Då är det tecken på att här legat ett torp en gång i tiden. I askan i den sönderfallna skorstensmuren har ett träd växt upp.
Att vara med om det här är nog inte så sällsynt som det kanske kan verka, för det har funnits många torp ute i markerna. Under 1800-talet tillkom de flesta, när barnaskarorna blev större och hemmansklyvningen inte kunde fortsätta.
Finns det en liten plåtskylt i närheten, med uppgifter om torpet, då har hembygdsföreningen redan gjort en torpinventering.
Det gäller bara att lära sig se spåren i landskapet, och givetvis att titta på gamla kartor. En bra bok för att lära sig mer om detta är "Fårad mark" av Niklas Cserhalmi, utgiven av Sveriges Hembygdsförbund. Den rekommenderas varmt.
En hög stenar i skogen är inte alltid ditlagda av naturen eller inlandsisen. Det kan vara ett odlingsröse som visar att människor har röjt marken och samlat ihop stenarna i en hög för att kunna bruka jorden. Och sedan har den övergetts och fått växa igen eller blivit granodling.
En stor stenhög uppe på en höjd, och med lite insjunket centrum, kan vara en bronsåldersgrav. Sådana har vi här där jag bor, de är inventerade av Riksantikvarieämbetet.
Men det behöver inte vara så gamla lämningar. En stenbro från 1800-talet, nu dold av sly och ris, kan få mig att glömma både tid och rum. Sådana här lämningar efter människor som levt före oss överbryggar tiden. Plötsligt är jag där, med dem.
Med hjälp av gamla kartor kan man hitta torp och gårdar som inte längre finns kvar. Eftersom kartorna ofta är illustrerade med höjdskillnader och annat som visar hur landskapet ser ut underlättar det att hitta spåren.
För några år sedan gav vi oss ut här i grannskapet med en karta från 1697 med målet att hitta var gården och sedermera torpet Stenbo en gång legat. Stenbo övergavs i slutet av 1700-talet så vi räknade inte med att hitta särskilt mycket.
Med hjälp av kartans markeringar för bergknallar och vatten kunde vi lokalisera en plats där det borde ha legat. Och minsann! Under fjolårsgräs och nyponbuskar finns en rak stensatt kant som sträcker sig något tiotal meter. Lite längre bort ligger stora huggna stenar som bildar ett hörn om man tittar noga.
Kanske är den längre stenfoten från ladugården och boningshuset, som på den tiden ofta var hopbyggda och säkert ganska långa. Här har i alla fall människor levt en gång i tiden, och satt bo.