"Kulorna ven runt huvudet"

Han var född i Vålningebo, Lofta, 1870. Familjen flyttade några år senare in till Västervik. Hans intresse för det krigiska föddes tidigt, redan under läroverkstiden blev han inskriven som officersvolontär vid Gotlands infanteriregemente. - Vi var flera Västervikspojkar och klasskamrater som sökte lyckan på den militära banan, har Sundberg berättat.Men för två av hans klasskamrater från Västerviks högre allmänna läroverk blev den militära karriären kort och tragisk. Den slutade med döden. Gustaf Pleijel dog som officersvolontär. Joel Fredelius slutade sitt unga liv 1899, som officer i belgiska armén vid Lado i Kongo.Sundbergs karriär blev mer lyckosam. Han levde till hög ålder, trots att han blev skadad i strid vid flera tillfällen. Han dog 1948, 78 år gammal. Men hans liv kunde också ha slutat tidigt under Afrikas brännande sol i början av 1890-talet. 1892, när den unge Carl, fått underkänt i matematik i Västervik, gjorde han ett nytt försök med räknetalen i Lund utan någon större framgång. Äventyren i den syndiga staden Köpenhamn blev en allt för svår frestelse för den unge mannen. Han tröttnade på matematikens svårgenomträngliga logik och bestämde sig för att söka lyckan i Sydafrika. Sydafrika var i ropet. Det betraktades som ett framtidsland, som lockade många företagsamma unga män. Resan mot södern började i London där Sundberg levde livet med en kamrat.- När vi roat oss där några dagar ville vi även se Paris, berättade han.Men - olyckligtvis - tog pengarna slut, så´nt brukar ju hända unga män på galej... Pank och utan ett korvöre på fickan i den franska huvudstaden tog Sundberg värvning i den fruktade och legendomspunna franska främlingslegionen, som precis då höll på att värva folk för Dahomé-fälttåget (dagens Benin på Afrikas västra kust vid Guineabukten.)Legionen bestod då, som nu, av en bråkig skara av unga män. Sundbergs kamrater var en blandning av brottslingar, äventyrare, furstar och vanligt hederligt folk, som sökte spänning och äventyr. De nyvärvade rekryterna fördes från Paris till Marseille med tåg. Under stark bevakning fick de sedan marschera till sitt fäste. Ledningen fruktade att soldaterna skulle ångra sig och schappa om de fick chansen. Flyktförsök bestraffades hårt. När man var under fanorna med döden!Dagen efter fick de gå ombord på ett fartyg som satte kurs mot Oran i Marocko, för vidare transport med tåg till förläggningsplatsen Sidi-El-Abbès. Utbildningen tog tre månader. Den bestod mest i att marscherna från morgon till kväll med full stridspackning. Den vägde mellan 36 och 40 kilo. De var klädda i långa rockar i Afrikas obarmhärtiga hetta. Den uniform som vi i dag förknippar med främlingslegionen började man inte använda förrän några år senare. Det var trist och slitsamt, men legoknektarna blev ena hejare på att marschera. - Det var ohyggligt. En svensk rekrytmarsch är ju bara en stilla aftonpromenad mot en sådan marsch och solden (lönen) var bara fem centimes om dagen, berättade Sundberg.1890 hade fransmännen annekterat staden Kotonou i Dahomé för att kunna skaffa sig förbindelse med Porto-Novo, som låg inne i landet. Det blev krig. Kungen av Dahomé besegrade fransmännen, som blev tvungna att betala 20 000 frances i årlig skatt till kungen. Det tröttnade fransmännen på. 1892 förklarade de kungen av Dahomé krig.Kriget fördes under två månader under oerhörd förbittring. Det var nära att bli ett nytt franskt fiasko. Men främlingslegionärerna kom som räddade änglar. Sundberg beskriver sina motståndare, som ohyggligt tappra och grymma. Hans språkbruk passar sig dåligt i en modern tidning, om vi uttrycker oss milt. Hans chef, general
Dodd, skrev i alla fall i sin rapport:"Jag har aldrig haft äran att kommendera en finare styrka än denna legion".Väl tillbaka i Kotonou fick Sundberg och hans kamrater sin belöning. Alla fick - som brukligt - en fälttågsmedalj. Sundberg fick också tapperhetsmedaljen av 1870, den finaste krigsutmärkelsen i Frankrike, enligt innehavaren. Så var man tillbaka i den trista och hårda vardagen, fylld av trakasserier, främst från de lägre befälen. Det såg dystert ut för den unge Sundberg. Han hade bara tjänstgjort ett par månader och hade nästan fem år kvar i legionen med små möjligheter att avancera. Han vantrivdes.- Underbefälen var ett satans pack. Officerarna däremot var gentlemän, som kunde bjuda en enkel soldat på en cigarett. Furst Peter av Serbien, senare kung, var major under samma tid som jag tjänade i legionen.En kväll kom han i bråk med en underofficer, som fick hans unga liv att ta in på en ny stig.- Jag gav honom en sittopp, och det en riktig en!Sundberg insåg genast att nu var det kokta fläsket stekt. Det fanns bara ett alternativ om han inte skulle bli arresterad och kanske rent av avrättad. Fly!Sundberg sprang för brinnande livet mot kusten. Han slängde sig i sjön och simmade så mycket han orkade mot ett fartyg som låg ute på redden. En vakt jagade honom och kulorna visslade runt öronen på Sundberg när han låg i vattnet. I skydd av mörkret tog han sig ombord på ett brittiskt fartyg, till hans stora lycka skulle ångaren lätta ankare på morgonen och sätta kurs mot Southampton. - Jag fick skyffla kol ända till England. Men räddad var jag!Äventyren i legionen hade inte avskräckt Sundberg. I Southampton kröp han ombord på en annan båt som skulle tillbaka till Afrika. När man kommit till sjöss gav han sig till känna för ett befäl ombord och förklarade sig villig att jobba för att komma till Sydafrika. När han kom fram till Kapstaden var han åter helt utblottad.Väl där sökte han värvning igen. Han fick anställning i polistrupperna, man värvade för det som vi i dag kallar Matabelekriget. Det blev många och hårda strider. Sundberg avancerade till kapten och när kriget var slut fick han och flera andra 20 jordlotter var av ett stort och nyerövrat land.- De som behöll sina jordlotter blev rika karlar.Det blev inte Sundberg. Han sålde sin jord för att tillsammans med några goda kamrater ge sig ut på storviltsjakt i Västafrika. Där levde det ett fritt och behagligt liv, tills några förfärliga gräsbränder gjorde slut på den paradisiska tillvaron.- Vi måste lämna det lilla vi skjutit och rädda oss.Utblottad - än en gång - kom Sundberg till Kapstaden. Det blev en svår tid utan pengar och arbete. Men legosoldater har aldrig haft nån brist på krig att slåss i.Sundberg hann med flera i Sydamerika och tillbaka i Afrika innan han mötte sin själs frälsare på Marielunds gård vid Lysingsbadet i Västervik 1948.

"Kulorna ven runt huvudet"

Västervikssonen Carl Sundbergs levnadsöde liknar fås. Han var soldat och äventyrare i Afrika under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Här är delar av hans fängslande historia, som han själv berättat den för stadens tidningar.