- Genom mitt jobb som hamnchef har jag skaffat mig många kontakter österut. En av mina anställda, som kommer från Lettland och talar ryska, blev mitt ressällskap tillsammans med en kompis som också är sugen på udda resmål.
Förberedelserna började i höstas när Carl-Johan tog den första kontakten med handelsattachén på den Nordkoreanska ambassaden i Stockholm. Syftet med resan skulle vara att skapa kontakter för ett vidare handelsutbyte. En inbjudan från ett skeppsvarv ordnades från ambassaden och det utlovade visumet skulle hämtas upp på flygplatsen i Vladivostok.
- Sedan gick vi ut på Blocket och köpte in en folkvagnsbuss. Så startade resan den 25 juli från St. Petersburg, med systers medskickade skyddsängel i framrutan. Mycket av resan blev rena transportsträckor genom skiftande skogs- och jordbrukslandskap och mer eller mindre bebodda trakter. Övrig trafik var till största delen lastbilar som körde trasporter inom Ryssland.
Trots att landskapet ofta verkade öde, berättar Carl-Johan att det ofta dök upp små byar där de kunde övernatta och även få ett mål mat. Besöket i staden Tolliati blev något av höjdpunkten under färden genom Ryssland.
-Där finns ett av landets bästa speedwaylag. Det skulle bli match på kvällen, så vi stannade förstås. När jag tog fram min Västerviksflagga och bytte den mot en från deras lag blev vi uppmärksammade som hedersgäster. Hemmalaget vann så sedan blev det fest hela natten, och festa det kan ryssarna, säger han.
Ett annat minnesvärt stopp blev i staden Irkutsk vid Bajkalsjön. Där pågick mästerskap för bodybuilder. Carl-Johan slog sig i slang med ett gäng utanför hotellet och lyckades bli inbjuden till finalen.
- Kan du tänka dig mig tillsammans med 300 muskelknuttar, män och kvinnor, säger han och skrattar gott åt minnet. På banketten bar de in mat och dryck i fyra timmar. Jag fick sitta på hedersplats för att jag bodde nästan granne med Magnus Samuelsson, världens starkaste man, som de kände väl till.
Framme i Vladivostok skulle resan gå vidare till Nordkorea med flyg, det enda sättet att få komma in i landet. Att sällskapet var väntat visade sig på flygplatsen där en man kom fram och hälsade "mister Carlstedt." Allt visade sig var ordnat med visum och flygbiljett. Efter en dryg timmas flygresa i ett 30 år gammalt plan landade man i Pyongyang.
- De tog våra mobiler direkt på flygplatsen och skickade sedan med oss fyra guider. Det blev en märklig bilresa in till staden på en helt mörklagd tiofilig motorväg där vi var den enda bilen.
Under fem dagar varade besöket i en av världens hårdaste diktaturer. Det man fick se var väl tillrättalagt med sopade gator, fina hotell, nästan utan gäster, raka tomma vägar och enorma monument över landets ledare.
-Vi fick besöka ett museum över den gudadyrkade Kim Il Sung. I 200 rum fanns alla presenter som han fått från andra ledare på stadsbesök och som han mottagit vid utlandsbesök. Dit vallfärdade folk och hyllade honom för att de fick se alla finheter. Vi fick också buga för hans staty.
- Som avslutning fick vi göra ett besök på arenan Arirang där 100 000 barn och ungdomar framträdde och utförde otroliga konster. Med flaggor i händerna utformade de symboler och bilder, bland annat på den store ledaren. Efter föreställningen fick jag se ett sällskap som såg europeiskt ut och slog mig, min vana trogen, i slang med dem. En av dem visade sig vara Sveriges ambassadör Mikaela Wilhelmsson, hemmahörande i Gislaved.
I den mån Carl-Johan hunnit smälta sina intryck från resan så är några bestående: Det ryska folkets stora hjälpsamhet, lättheten att få kontakt med folk av alla de slag och slutsatsen att pojkdrömmen överträffades av det han fått uppleva.
Det som inte fick plats i den här skildringen är bland annat hur det gick till när han och kompisarna blev misstänkta för butiksrån, hur ett kvarglömt pass kom i fatt bussen efter 60 mil, hur det kändes att passera Uralbergen med Målle Linberg sjungande "Ovan där" och hur det blir med framtida affärsutbyte med Nordkorea.