Han verkar oförskämt nöjd med sin tillvaro. Och har kanske anledning att vara det också. Åtminstone tillhör Nils Landgren landets mest meriterade musiker och har samarbetat med fler namnkunniga artister än de flesta. Hans funkjazz är efterfrågad när och fjärran och han kombinerar ett lugnt liv på Österlen med resor och spelningar kors och tvärs, främst till Tyskland som är hans andra yrkesmässiga bas. Där fick han in en fot via Jazz Baltica-festivalen utanför Kiel 1991, vilket snabbt ledde vidare till skivkontrakt i Tyskland. Sedan blev det fler konserter och andra engagemang, såsom konstnärlig ledare för jazzfestivalen i Berlin.
- Det var perfekt eftersom jag ville utvidga mitt revir lite grann. Jag tycker att det är urkul att spela i Sverige, men arbetstillfällena är begränsade. Åtminstone var det så då, och jag kände att det här var väl ett bra sätt att komma ut ibland.
Han håller ett otroligt tempo och ska utöver allting annat producera fem album under våren. Förutom sin egen kommande skiva blir det plattor med bland andra Viktoria Tolstoy, Ida Sand och den amerikanska pianisten Joe Sample. Ändå säger han sig sällan bli särskilt stressad. Tempot skojar han bort som en revansch för att han tillhör en generation som knappt existerar i medierna, "du har aldrig läst ordet femtiotalist någonstans i en enda tidning, någonsin, i Sverige".
Men även om han har konserter inbokade för flera år framåt så säger han sig leva fullt ut i nuet, utan stress eller press. Hur man sedan får ett äktenskap att hålla i flera decennier under dessa förutsättningar skulle somliga se som en bedrift bara det.
- Beatrice har räknat ut att vi bara har varit ihop hälften av de där 32 åren. Det kanske är en av hemligheterna, vi sliter ju inte på varann så mycket.
Inspiration finner han på många håll. Det kan vara i mötet med en annan musiker, som den berömda amerikanska trumslagaren Steve Gadd, som gästspelar på Landgrens kommande album och som var "precis så bra som ryktet säger, och precis lika trevlig."
Eller i mötet med de fattiga barnen i Kibera, där han är engagerad i projektet Funk for life, något som gjort ett av de starkaste intrycken han upplevt på senare år.
- Jag har sett hur lite som behövs för att det ska bli lite, lite, lite bättre. För dem som inte har någonting så betyder varje liten förbättring ett oerhört lyft, som vi inte ens skulle märka här.
Om du blickar tillbaka på din karriär, vad är du mest nöjd med?
- Jag är nog mest nöjd med att jag träffade Bea när jag träffade henne och att vi utan att ha ansträngt oss har hållit ihop så länge, med en väldigt stor och stark kärlek.