Det var 35 år sedan som ett ryskt fartyg hade lagt till i Västerviks hamn den där augustidagen för drygt 65 år sedan. Det var bogserfartyget Taisun av Tallin. Hon väckte berättigad uppmärksamhet bland stans befolkning. Det var många, som sökte sig till Skeppsbron för att nyfiket studera gästen och låta sig imponeras av "dess välklädda och välnärda besättning".
Även VT:s redaktion lät sig imponeras. I flera underdåniga artiklar, värdig den mest lojala kommunisttidning, redogjordes det för vilket gott intryck besättningen gjort i stan och hur mycket den handlat för i affärerna.
"Det tycks ha haft gott om pengar av inköpen att döma".
Även skeppsredaren och mäklaren Ernst Dunér var mäkta belåten med den kommunistiska besättningen och dess befäl. Han hade blivit synnerligen gästfritt mottagen ombord av kapten Grigorieff, berättade han. Arbetet hade dessutom gått raskt - "utan några fem minuter"...
Men det var ingen vanlig artighetsvisit är det på sin plats att berätta. Besöket hade storpolitiska förtecken. Bogseraren var här för att hämta hem vad den kommunistiska regimen ansåg var den sovjetiska statens egendom. Båtar, skutor och fartyg, som ester, letter och litauer hade flytt med över Östersjön något år tidigare skulle tillbaka till det kommunistiska paradiset.
Ryssarna var i stort behov av tonnage. Handelsflottan var slagen i spillror. De krävde tillbaka allt som överhuvudtaget kunde hållas flytande. De hade redan hämtat de flyktingfarkoster som legat upplagda i Stockholms skärgård när det var Västerviks tur.
En rysk delegation hade varit här någon vecka tidigare och besiktigat de båtar som samlats ihop i Västervik från större delen av länet. Det var totalt 22 båtar - 20 på olika platser runt stan och två i Källvik - som skulle bogseras över till vår mäktige granne i öster.
Den 21 augusti var hon klar att lämna kajen i Västervik med kurs österut mot den estniska kusten. En del av de mindre båtarna hade lyfts ombord på det större fartyget. Det var många västervikare som följde bogserbåten när hon lämnade kajen. På kajen fanns också en och annan balt som kommit till Västervik ett knappt år tidigare, som med sorgsen blick såg bogseraren stäva bort från friheten mot det ockuperade hemlandets kust.
Gunnar Linderoth var pojke då. Han stod på kajen med sin pappa, redaktör Nils Linderoth vid Västerviks-Posten.
- Det var väldigt mycket folk där när Taisun lämnade Västervik med några båtar på släp. De kopplade på flera längre ut, minns Gunnar Linderoth.
Balterna var inte våra första flyktingar. I augusti 1944 kom en polsk man och kvinna som gömt sig i ett fartyg i Gdynia med destination Västervik. Under fem dygn låg de och tryckte i lastrummet fyllt med kol. De skulle följas av många fler; 1 200-1 300 av våra plågade grannar på andra sidan Östersjön i Baltikum skulle få en första fristad i Västervik innan de spreds över världen.
I oktober 1944 kom de första baltiska flyktingarna till Västervik från Gotland. De bestod av en hemlös, utblottad folkspillra som hade flytt hals över huvud. De hade bara kunnat ta med sig det mest nödvändiga. Under överfarten, i överlastade båtar, där sjöarna vällde in över relingarna, var paniken aldrig långt borta. Det lilla bagage de fått med sig fick de ofta lämpa över bord för att inte gå under.
En man som Västerviks-Tidningen talade med berättade att han lämnat sitt hemland tillsammans med 120 personer, många barn, i en farkost som var byggd för en tredjedel av det antalet. Det hade varit en 38 timmar lång resa fylld av fruktan och ångest. Barnen inlindade i filtar surrades fast för att inte spolas över bord när sjöarna gick höga. De såg ut som små genomblöta bylten när de nådde frihetens kust på Gotland östra stränder, berättade han.
Balterna kom i flera omgångar till Västervik under några dramatiska höstveckor i krigets slutskede. När de klev i land möttes de av lottor och Röda korssystrar. De fick genomgå en läkarundersökning innan de blev utplacerade i karantänsläger runt omkring i Tjust. Flyktingarna fick sina nya "hem" i Folkets Hus-salar, godtemplarlokaler, skolsalar och frikyrkor.
Arbetsföra män och kvinnor kom ganska snabbt ut i arbete på gårdar och i skogsarbete. Äldre och barn fick stanna i lägren. De fick vänta i Västervik, Ankarsrum, Loftahammar, Vråka och Gamleby och på flera ställen innan de kunde återförenas med sina anhöriga och börja sina nya liv, fjärran från barndomens hagar och sjöar.
Befolkningen varnades för att bli allt för intim med dem. Myndigheterna fruktade att de kunde föra med sig epidemiska sjukdomar från andra sidan sjön. Men de som var begåvade med ett gott hjärta skulle inte känna sig rädda för att skänka lite frukt eller godsaker.
Det var många i stan som var utrustade med både ett stort och ett gott hjärta. Västervikarna bidrog efter fattig förmåga med att ge båtflyktingarna en någorlunda dräglig tillvaro. Men det var inte lätt. Kriget hade även satt sina djupa spår i ett land som sluppit krigets blodiga helvete.
De baltiska familjerna hade det svårt, även om många fick arbete ganska snabbt. Varje flykting som fått arbete och bostad hade rätt till ett enkelt bohag som betalades i förskott av statens flyktingnämnd och sedan avbetalades av flyktingarna med 15-20 kronor i månaden tills allt var betalt. Det var inga stora pengar. Det kunde röra sig om allt mellan 60 till 450 kronor. Men det räckte till det absolut mest nödvändiga. Möblerna var enkla. De bestod av omålade furumöbler som flyktingarna själva fick måla och betsa. Dessutom ingick en del husgeråd och filtar med mera.
I Västervik startades en insamling av linne till flyktingarna. De var en knepig fråga. Det fanns inte en meter lakansväv att uppbringa i hela landet och fem års kristid hade tunnat ut folks linneförråd. Myndigheterna ansåg att en familj som bestod av tre personer behövde åtta lakan. I Västervik räknade man med att man behövde 400 lakan för att täcka behovet.
Sverige tog emot cirka 30 000 civila flyktingar från Estland, Lettland och Litauen. Hos många levde drömmen länge om att än en gång få återvända till ett fritt hemland. Andra slutade drömma direkt och sökte lyckan i Kanada och USA. De fick alla chansen till ett drägligt liv i främmande länder, där inga kommunister styrde deras vardag. Men om regeringen hade lyssnat på Sveriges kommunistiska partis krav (SKP) så hade de tvingats återvända hem. I Sovjetunionen hade de med stor sannolikhet fått dela samma öde som många av deras nära och kära: Döden i Stalins läger - i den fasansfulla gulagarkipelagen.
Källor: VT 1944 och 1945