Knarkspanaren som blev lantis

Numera är den stora lokalen i husets bottenvåning omvandlad till ett kombinerat kontor, kök, vardagsrum och uppställningsplats för de antikviteter som Krister brukar köpa in.
- Jag brukar kalla det för bohemfyllan, säger han med glimten i ögat.
Att han varit polis under hela sitt yrkesverksamma liv är inte något som gjort hans framtonig särskilt myndig eller respektingivande. Många som lärt känna honom på senare år brukar säga att "det kan man inte tro att han har varit polis."
- Ja, det stämmer nog. Mitt yrke har aldrig präglat mitt utseende och det har jag haft nytta av. Under mina många år som narkotikaspanare smälte jag så väl in i miljön att man trodde att jag tillhörde de efterspanade.

Från början hade Krister tänkt att han skulle bli något inom skogen, ett något ovanligt intresse för en som är född och uppvuxen på Kungsholmen i Stockholm. Under ett helt år efter avslutad skolgång praktiserade han i de norrländska skogarna med det mesta från huggning och hästkörning till flottning och virkesmätning.
När det var dags att söka till högre studier inom området var konkurrensen hård om platserna och han fick tänka om när det gällde yrkesvalet.

- Jag började på polisskolan i stället och efter ett års utbildning fick jag klä mig i uniform och börja min tjänst som patrullerande konstapel i Gamla stan. I den delen av stan bar vi då fortfarande sabel, istället för batong. Det var på 70-talet, som på ett sätt var en ganska bråkig tid med mycket demonstrationer och upplopp. Och det kan jag säga att man hade mera nytta av en sabel än av en batong när man skulle stävja bråk, även om vi bara använde den sidan av sabeln som inte var vass.
På den tiden fanns inga kommunikationsmöjligheter som i dag. Vi hade så kallade larmklockor istället. De var placerade så vi alltid hade en inom synhåll. Vid behov tryckte vi på larmklockan och fick då direkt kontakt med centralen som skickade förstärkning, mycket effektivt och bra.

Så småningom bildade Krister familj och planer på att flytta från storstaden tog form. Det blev resor runt om i landet för att hitta rätt plats. Efter en övernattning på Båtmanshotellet och en middag på restaurang Hörnan var det klart att Västervik skulle bli nästa bostadsort.
- Vi fastande för stan direkt och jag sökte jobb inom polisen. Det blev 15 år i länstrafikgruppen innan jag övergick till narkotikaspaning. Det var det roligaste jobbet jag haft som polis. Vi hade samarbete med distrikt runt om i Sverige när vi planlade större tillslag. Det var inte så dramatiskt som det kan låta, inte alls som på amerikanska filmer.
För mig var ofta det viktigaste arbetet att komma tilltals med ungdomar som var på väg in i drogvärlden. Jag blev vän med många missbrukare och lyckades också hjälpa en del på rätt spår.

Vid sidan av polisjobbet hade Krister också börjat ägna sig åt fåruppfödning. Han bodde på Horns gård och arrenderade mark som han röjde av till beten. Vid den laget hade det 23-åriga äktenskapet upplösts och de fyra barnen flyttat hemifrån.
- Nu ska jag berätta hur jag hamnade här i Ramnegärde, säger han och ler gott åt minnet.
Jag hade blivit bekant med en kvinna som arbetade som hästskötare på Horns gård och hon bjöd mig hem till sig. Hon bodde på ett ställe som hette Hunsala. Det var vinter och kallt och jag hade stora problem att ta mig dit i min bil med sommardäck. När det var dags att jag skulle återvända till stan visade det sig att jag var insnöad. Jag blev kvar i tre dagar och på den tiden hann tycke uppstå.

Från Hunsala är vägen mycket kort till Ramnegärde där det gamla mejeriet så småningom blev till salu. Först hade han huset som bostad för familjer med lättare missbruksproblem som behövde stöd och hjälp. Men sedan tio år bor han där själv.
Sin fårbesättning har han nu begränsat till tolv tackor som finns på Lindö utanför Västervik.
- Jag blev aldrig rik på får så jag började med hästar i stället. Jag har del i några travhästar som finns i Kalmar. Så nu är det en tidsfråga innan miljonerna börjar strömma till.
Fast det är visst något som alla hästägare tror ända tills det en dag upptäcker att de blivit ruinerade istället.
I väntan på de stora inkomsterna ägnar sig Krister åt att hyra ut kanoter, timra hus och föda upp höns och ankor. Han deltar också stundtals i hembygdsföreningens aktiviteter.
När jag påstår att det låter som en ganska vilsam tillvaro protesterar han.
- Jag har aldrig haft så mycket att göra som nu. Att livet på landet skulle vara stilla och lugnt det är en chimär.

Knarkspanaren som blev lantis

Huset i Ramnegärde, där Krister Österberg bor, var från början ett mejeri dit traktens bönder levererade sin mjölk, senare fungerade det som smedja dit bönderna kom för att få saker nytillverkade, eller maskiner lagade.