Per Eggers tycker om tunga roller som ger utrymme för gestaltning, likt Shakespeares Stormen. Likväl underhåller han publiken med ohöljd förtjusning. Vilket han bland annat gjorde 1989 i den kultförklarade sketchen Säg hej till publiken tillsammans med Johannes Brost i tv-serien Nöjeskompaniet.
Hur roligt är det att vara rolig?
- Haha, det är jätteroligt. Men jättejobbigt när man inte får någon reaktion från publiken. För då undrar jag vad jag gjort för fel. Komik består av små, sköra nyanser. Går man över gränsen kan det bli plumpt eller larvigt. God komik kräver så mycket repetition att skämtet känns orepeterat och så spontant som när det hittades på.
För att prestera som bäst behöver han en regissör som förstår hans potential, och kollegor som han känner sig trygg med. Men divalater känns honom fjärran.
- Jag är lätt att samarbeta med och är väldigt generös. Jag armbågar mig inte för att komma fram, utan litar på min talang. Jag har inga hävdelsebehov utom de allmängiltiga för skådespelare: Jag gillar att synas på scen och i media och är lite fåfäng.
Bland alla storstilade och lustiga ögonblick han har varit med om fiskar han upp Tältprojektet, den vänsterpolitiska teaterföreställningen som turnerade land och rike runt 1977 och framförde en dramatisering av arbetarrörelsens historia.
- Vi hade en otroligt stark sammanhållning. Nuförtiden vet man inte längre vem som är sosse och vem som är moderat, säger han och öser galla över politikers höga löner.
Trösten finns på nära håll och fyller tenorstämman med stolthet:
- Jag är glad att mina barn har en ideologi och bra värderingar. De köper varken märkeskläder eller smink. Vi stödjer inte bourgeoisien och är engagerade i miljöfrågor.
Roten till rättvisepatoset kan finnas i uppväxtens knappa ekonomiska förhållanden, sedan pappans hotell i Jämtland konkursade. Det lilla de hade delades rättvist mellan honom, de fyra äldre syskonen och föräldrarna. Måhända är det även därur som skämtlynnet är sprunget.
Jag var klassens clown och spexade mycket, hade stort behov att bli sedd. Annars hade jag kommit i skymundan i en sådan stor barnaskara, förmodar jag. Att få lärarna att skratta var det bästa jag visste. Då och då kom jag med något fyndigt. Lärarna kunde inte låta bli att spricka ut i skratt.
Men det viktigaste tecknet på att han var ämnad till skådespelare kom när han scendebuterade på Malmö stadsteater. Han var 13 och gestaltade Charlie Walker i Svart måndag. Intrycken av publiken, skådespelarna och sminkets doft var oförglömliga.
- Jag tror att det var just där jag visste vad jag skulle bli, säger Per Eggers.