Vi skriver november 2014 och jag promenerar som vanligt ut i den mörka kvällen. Kalla och tysta stjärnor stirrar ner på mig medan jag letar mig utåt Slottsholmen. De kala grenarna griper efter mig medan vinden sakta drar mellan husen bakom mig.
Jag sveper jackan om mig och virar halsduken ett extra varv kring min hals. ”Fy, vad kallt! Det här kanske inte var en så bra idé trots allt” tänker jag medan jag tittar upp mot kvällshimlen. Jag noterar att månen är halv precis som om en nygräddad pannkaka som någon mumsat på.
”Du är halv precis som jag” tänker jag och skrattar tyst för mig själv. Vinden ökar i intensitet, drar och sliter i mig och jag vandrar vidare och låter tankarna flyga som fria höstlöv i vinden. Jag tänker på ditt monster av melankoli. Du vet, det där monstret som vi alla några gånger blir tvingade att slåss mot vare sig vi är redo för det eller inte. Jag undrar hur du mår och vad du tänker på. Jag undrar om du sitter där i din soffa och stirrar blint ut i ingenting på det där sättet som bara du kan. Där och då kanske du förlorar dig i vardagens vemod och jag undrar om du vill att jag ska hålla om dig eller om jag bara ska hålla käften, lämna dig i fred och låta dig andas utan min inblandning.
Jag vet att jag är på tok för nyfiken för mitt eget bästa men jag undrar hur du egentligen mår så här om kvällen och om det finns någonting jag kan göra för dig. Jag har redan gjort och sagt det mesta men jag är bara så beredd att fortsätta gå den sista milen för dig. För att jag vill och för att jag kan.
Orions bälte, Polstjärnan och Karlavagnen sitter som klistrade på himlen. Ett kluster av stjärnor bildar, med lite fantasi, Hydran. ”Jag undrar om Stenbocken syns och i så fall; vart är den?” säger jag för mig själv. Det är ju så oerhört många stjärnor att välja på så jag inte vet vart jag ska fästa blicken. Jag försöker minnas Stenbockens stjärnbild från min astronomibok jag fick när jag fyllde sju år. ”Och så ska man dra en rät linje därifrån till...nej, hur var det nu igen?”
Plötsligt bryts min tankebana av någonting i ögonvrån. Ett stjärnfall! Ett ögonblick av ett magnesiumvitt ljus i en lång svans klyver det svarta himlavalvet. Fantastiskt! Jag kniper ihop ögonen hårt och önskar. (Nu vet jag ju inte om det blir bättre bara för att man blundar men det känns vettigt i alla fall). Jag funderar ett slag på det jag precis önskat och undrar om det någonsin kommer att slå in och traskar vidare på min lilla vandring mot ingenting. Rakt ut i samma, svarta ingenting du stirrar ut i.
”Man får absolut inte säga högt vad det var man önskade, för då slår det inte in” sa någon en gång. Ligger det någon som helst sanning i det där? Vet du, det kanske inte är om det slår in eller ej som är huvudsaken? Det väsentliga är kanske att jag helt enkelt bara innerligt önskade mig någonting.
Förutom oss själva är hoppet och drömmarna det absolut sista vi har. Inget eller ingen i hela världen kan någonsin ta det ifrån oss. Tänk på det nästa gång du ser ett stjärnfall.