Du som vet någonting om livet vet om att rädsla kan vara något av det mest förlamande som finns; rädsla för Döden. Livet. Ensamheten. Tvåsamheten. Krig. Våld. Att behöva ställa sig och prata inför en grupp människor och så vidare. Du förstår vad jag menar; alla har vi våra rädslor och det är helt okej om man gör något för att de ska försvinna. Det är då man är som mest modig.
Själv är jag paniskt rädd för spindlar och vatten. Okej, inte alla spindlar. Småspindlar kan vara fascinerande men så fort de kommer upp i en husspindels storlek så blir jag helt enkelt paralyserad av ren och skär skräck. Det är en primal skräck och det är allt annat är kul; hjärtat missar på tändningen, munnen blir mer torr än Negev-öknen, kallsvetten bryter fram och jag kan inte röra mig. Om jag finner mig ståendes öga mot ögon med en sådan där oberäknelig tingest med åtta ben ute i naturen är jag mer eller övertygad om att den helt enkelt ställa till med något hyss; typ hoppa på mig eller gömma sig i min ryggsäck för att sedan krypa fram när jag kommit hem.
Jag rör mig mycket ogärna i inomhusmiljöer där spindlar kan tänkas hålla till: källare, uthus, garage och så vidare. Det tog faktiskt många år innan jag ens kunde gå in i garaget som tillhörde mitt barndomshem. Sanningen att säga så har jag fortfarande lite svårt för det gå in där. Jag gör det så klart men det är högst motvilligt.
Som sagt; även vatten (och framförallt bad i alla dess former. Både inomhus i bassäng och utomhus) kan få mig att känna den här skräcken. Det tog många år men nu kan jag faktiskt gå ut på en brygga utan att behöva känna en kall kåre längs med ryggraden. Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin bada. Inte än i alla fall. Jag försökte för tio år sedan men det gick åt fullständigt åt helvete; jag skakade som ett asplöv och kunde knappt stå på benen. Känslan av att allt vatten kunde forsa in i min mun och, på nolltid, fylla lungorna blev alldeles för påtaglig. Den skrämmande känslan av att inte få luft när man drar ett andetag utan bara få vatten i lungorna är någonting jag kan drömma mardrömmar om. Det kanske tar ett par år till men snart kanske även jag kan ta min första stapplande steg ut i vattnet. Jag kommer förmodligen ha blicken fäst vid antingen horisonten eller på stranden bakom mig. Jag har nämligen läst någonstans att man ska ta sikte på horisonten om man är rädd för vatten. Man ska liksom inte se på vattnet utan på allting runt omkring. Då ska det tydligen inte kännas så hemskt. Troligtvis för att man blir alldeles för upptagen med allt annat som man kan titta på; exempelvis en vassrugge eller två. Stranden skulle jag i alla fall ha koll på så att inte någon kommer och knuffar i mig. Då skulle jag förmodligen få en chock och helt enkelt dö.
Nåja, någon gång i framtiden kanske även jag tar mod till mig och en gång för alla ställer mig ansikte mot ansikte med mina rädslor. Vare sig det gäller vatten, spindlar eller någonting annat jag är väldigt rädd för så kanske även jag tar steget och blir modig.