Eftersom jag numera, högst självsrådigt, har tagit på mig rollen som gnällig gubbe (någon måste offra sig), så ska vi berätta lite om dem som inte är lika vidsynta, toleranta, fördomsfria, upplysta, fördragsamma, förstående, liberala, generösa och framsynta, som alla vi andra.
Ni känner säkert igen typen. Det kan vara en man eller kvinna, ung eller gammal. Det spelar ingen roll. Han och hon finns överallt och tar så mycket plats att man blir alldeles matt mellan varven. Det är den där typen som nästan kan få en fredlig och timid man som undertecknad att fundera på våldsamheter och tänka mörka tankar.
Oavsett vad ni berättar för er vän så blir ni alltid avbruten ganska omgående. Det slår aldrig fel. Ni får aldrig en chans att tala till punkt och utveckla er historia. Vederbörande har alltid sett något vackrare, mer otäckt, eller upplevt något som ni i ert själsliga armod aldrig kan komma i närheten av. Och det har ingen betydelse om er berättelse är lustfylld eller fasansfull. Besserwisserns historia skruvas alltid ett par snäpp hårdare.
Om ni berättar att ni varit ute i åtta timmar i svampskogen och letade efter kantareller och klagar över att det gula guldet lyste med sin frånvaro, att ni snubblade och slog er blodig på stock och sten, så kommer ni aldrig få chansen att redogöra för era skador, än mindre få något medlidande. Han eller hon bryr sig inte skvatt om er.
Ni kan vara säker på att er förmente vän, slog sig halvt fördärvad på en gammal stubbe. Men kämpade i alla fall på i tio timmar, förgäves letande efter svamp.
Om ni tvärtom varit väldigt framgångsrik i lingonskogen, sprungit på ett drömställe, där det fanns osannolikt med bär. Vad händer då? Ni kan vara viss om att innan ni talat till punkt så kommer den beskäftige bekantingen med sin historia, som naturligtvis överträffar er egen på alla plan. Om ni plockade två hinkar på en halvtimme, så plockade han eller hon tre på en kvart och självklart utan bärplockare. Dessutom gick han eller hon i kortbyxor och Foppatofflor utan att få en enda myggbett, om ni lite försynt påpekat att myggen för en gångs skull inte var så plågsamma som de brukar vara under era äventyr i skogen.
Det är då man börjar fundera på om våld ändå inte kan vara en utväg, att det skulle kännas lite bättre, kanske rent av skönt att plocka fram sina mest primitiva sidor ur själens mörkaste skrymslen. Men när vi är på gränsen till raseriutbrott så hörs mammas röst eka från himmeln; med sin milda röst förmanar hon:
– Min käre son, nu ska du vara snäll.
I mellanmjölkens och cykelhjälmarnas förlovade land är det bäst att tiga ibland, att inte lufta sina åsikter högt och ljudligt. Visa lite fördragsamhet med uppblåstheten och självgodheten.
Det är inte så lätt alla gånger – i synnerhet för någon som inte betraktar tålamod som en dygd värd att bejaka.