Kammarbarock i rätt kostym

Efter torsdagskvällens konsert i Sankta Gertrud gick jag upp till Stadsparken där dagens unga musikanter höll hov. En hel del av det som spelades inne i kyrkan kom till för över 300 år sedan.
Vilka och var och hur kommer människorna att samlas år 2305 för att lyssna på vad dessa unga skapade omkring 2000? Och kommer de att förvånas över att dåtidens instrument i metall och plast fortfarande går att spela på?

Lugnast nu att återvända till Sankta Gertrud och den här sommarens sista "Sommarkvällsmusik". Violinisten Boel Gidholm och hennes make, cellisten Christopher Haritatos, spelade barockmusik på sina fina barockinstrument.
Boels morfar var känd under namnet Calle Max, ryktbar musiklärare och organist i vår stad. Men Boel och Christopher bor i Austin, Texas huvudstad. Där ska man inte vänta sig cowboys och kossor. Austin är ett tjog gånger större än Västervik och numera en superteknisk industri- och forskningsstad.

Kulturlivet är brett och djupt och bjuder på många tillfällen att framträda för de två rutinerade musikanterna, oftast i samspel med orgel. Här i Norden får de faktiskt fler tillfällen att spela som på torsdagen, alltså utan extra komp. Senast för två år sedan var de här, den gången på Gränsö slott.
Barockmusik i kammarformat var konsertens överskrift. De inledde med en av österrikaren Heinrich von Biberns fjorton Mysteriesonater, den om Korsfästelsen. Äkta barock och en stilfull entré till kvällens program. Det andra stycket var extra intressant av flera skäl. Kompositören, italienaren Domenico Gabrielli, något yngre än von Bibern, kallas ofta den förste att visa hur förnäm violoncellen är som soloinstrument. Och det tog Christopher Haritatos fasta på i sitt spel.
Naturligtvis skulle då även violinen ha ett solonummer. Det blev Georg Telemanans "Fantasi för violin utan bas" som den kallas i noterna, fast på tyska. Utsökt spelad.

Barocktiden levde framåt mitten av 1700-talet. Då hade stockholmaren Johan Wikmanson inte hunnit mer än födas. Men att ta med Wikmanson i programmet var vältänkt. Hans lärare var Joseph Martin Kraus som lärde honom mycket. Inte minst att komma från barockens krusiduller och skapa klangrikedom.

I sin Sonat för violoncell och violin var medlet att ge cellon solistrollen och låta fiolen ackompanjera. Ett ovanligt grepp som väckte beundran redan vid första framträdandet vid skiftet mot 1800.
Efter en andakt kom det skönspelande barockparet tillbaka och avslutade konserten med en Duett för violin och violoncell av Felice Giardini, kvällens andra italienare. Kammarmusik var knappast hans stora område, det var ju opera. Men han samarbetade tidvis med fader Bach. Och som final på en barockkonsert höll Duetten verkligen stilen, liksom de två artisterna i sitt sätt att handskas med så sköra pärlor.