Har du någonsin känt känslan av att du har hittat hem i någonting? Du vet, den där känslan som ger dig lugn, harmoni och trygghet när du utövar det. Du kanske älskar att renovera hus, baka bröd eller ge dig ut i skogen på en hästrygg. Jag är inget vidare på att renovera hus, jag är inte bra på att baka bröd och jag är på tok för riskmedveten att frivilligt ge mig upp på en häst.
Sedan jag var 14 år har jag sysslat med musik. När jag för första gången snubblade in i musiksalen på högstadiet och greppade en en gitarr fick jag en känsla av att ha hittat hem. När jag satt där och försökte få fingrarna att hamna på rätt strängar kändes det som om jag alltid varit ämnad för just detta med musik. Inte just för att jag var speciellt duktig på att spela gitarr där och då men jag kände mig trygg med musiken och det räckte för mig.
Så klart skulle jag bli rockstjärna, turnera världen runt, spela inför tusentals människor och bli firad. Uppmärksammad. Älskad.
Nu slog inte rockstjärnedrömmen in men musiken har tagit mig till ställen som jag inte hade en aning om att de ens existerade. Jag har, genom att jobba ihop med mycket begåvade musiker och sångare, lärt mig att tygla mitt humör, ha tålamod och att samarbeta med andra människor.
När jag våren 2004 började plugga musikproduktion i Norrköping hade jag som plan att ta musiken till nästa steg; jag skulle börja producera musik. Redan under musiklinjen på Oskarshamns folkhögskola fyra år tidigare hade jag börjat så smått; på ett jättestort mixerbord och en rullbandspelare modell ”skitgammal” tog jag mina första stapplande steg.
Det var där jag lärde mig hantverket men ganska snart insåg jag dock att den digitala domänen verkade mer flexibel och jag köpte min första digitala (och mycket portabla) inspelningsutrustning. Några inlånade mikrofoner senare var jag igång; med min gitarr, en elbas, tamburin, en fallfärdig elorgel och ett piano satte jag mig ner och började och på den vägen är det.
Det tog mig som sagt till Norrköping och vidare; jag har rattat liveljud på jazzklubb, jag har ätit korv med bröd och frusit fruktansvärt mycket medan jag fixat ljudet på kulturnätter, satt ljudet i kyrkor med omöjlig akustik och jag har spelat in både vackra röster såväl som bländade instrumentalister. Jag har mixat kaxig punk, blixtrande hårdrock, raspiga bluesriff, tuff gubbrock, dansant pop, mäktiga körarrangemang och smäktande stråkar. Jag har varit med om radiosändningar där allting som absolut inte får hända har hänt och jag har spelat in reklamjinglar till lokala jippon. Jag har svurit, förbannat och kräks över missade gitarrsekvenser och bortglömda sångfraser. Jag har, under långa nätter, putsat på produktioner för att dagen efter helt enkelt slängt allt och börjat om på nytt.
Förvisso har gitarrerna blivit allt dyrare (och fler), låtarna mer komplexa och rullbandspelaren samt mixerbordet är i stället ersatt med en kraftfull dator. Verktygen har förändrats radikalt men känslan av att ha hittat hem är starkare än någonsin.