Jorden runt-resan slutade i Västervik

Det var en jorden runt-resa som förde Mari Kadowaki till Västervik.
Så var det, åtminstone näst intill.
Efter avklarad civilingenjörsexamen från programmet för industriell ekonomi hamnade hon på SKF i Göteborg, men efter några år behövde hon och blivande maken Pär en paus.
? Jag tyckte att vi skulle ta tjänstledigt och resa jorden runt, men min man tyckte att det var fegt och att vi i?stället skulle säga upp oss och resa fritt.
Och så blev det. Resan bar av till Pakistan, fast Mari först tänkt sig länder som USA och Australien.
De började i Karachi och de tog sig norrut till Pakistans höga berg. Där väntade de några veckor på att snön skulle smälta undan så att de skulle kunna ta sig igenom Karakorampasset på väg till västra Kina.
? Det var en fantastisk upplevelse, fast med skräckblandad förtjusning.

Tidvis fick de militäreskort men hela resan klarade de av på kollektiva färdmedel. Upplevelsen av Pakistan var exotisk. Mari berättar om hur hon fick svepa in sig i traditionella kvinnokläder, men ändå var en udda uppenbarelse.
? Pakistan var en upplevelse, men det var inte mycket kvinnor utomhus. Det kändes väldigt konstigt att halva befolkningen var borta.
I Kina gick resan genom Takla Makan-öknen innan de slutligen nådde civilisationen i Urumchi. Via terrakottaarmén i Xian, Beijing och Hongkong nådde de Taiwan.
? Resan blev inte ett år som vi hade tänkt för när vi hade rest i Japan i tre månader tog pengarna slut för det är så dyrt där. Så vi fick bara göra halva resan.
Väl hemma kände de efter och kom fram till att de var östkustmänniskor. Maris man är båtbyggare och själv hittade hon en annons om en tjänst som assisterande produktchef på Electrolux i Västervik.

På Electrolux har Mari innehaft flera chefstjänster och nådde i juli upp till den högsta positionen som fabrikschef. Om alla sina jobb säger hon att det har varit jätteroligt. Till och med jobbet som ekonomichef som hon först kände att hon verkligen inte ville ha.
? Det är typiskt mig att vilket jobb jag än har så tycker jag att det är det bästa jobbet.
Det beror på hennes förmåga att gå upp i nuet, tror hon. Den egenskapen är bra att ha under Electrolux svåra tid. För att tillträda som fabrikschef med vetskapen att fabriken ska läggas ner och ha som uppgift att avveckla verksamheten kan väl inte vara lätt?
? Ganska många personer har sagt mig att det inte kan vara en avundsvärd situation att ta över fabriken nu. Men det är externa människor. Fabriksmänniskorna förstår varför jag har gjort det, säger hon.
? Det är ett privilegium att få leda den här fabriken för det är en fantastisk fabrik. Den är väl fungerande och personalen är fantastisk ? det är ju personalen som gör verksamheten. Det vi alla sörjer mest är att vi som fungerar så bra ihop, trivs ihop och är professionella ihop ska behöva splittras. Det är jättesorgligt.
Koncernledningen har inte tvingat den lokala ledningsgruppen att välja mellan lojalitet mot koncernen och lojalitet mot personalen ? de har kunnat fortsätta med att värna om fabriken.
? Jag tror att det är en medveten strategi från vår ledning att inte försätta oss i en situation där vi ska känna oss medskyldiga till beslutet. Det är jag tacksam för.

Och jobbet älskar hon trots de tuffa tiderna.
? Jag tror inte att jag har haft en enda dag när jag inte velat gå till jobbet. Jag har spring i benen till jobbet.
Västerviksfabrikens stora fördel är sammanhållningen, säger Mari. Organisationen är platt och det finns alltid konstruktiva förslag på problemlösningar.
? Jag tror att det är det som har lett till att fabriken har haft den framgång som den haft. Alla har fokuserat på gemensamma mål.
Men nu har tiden sprungit ifrån Västerviksfabriken. Marknaden dränks av billiga dammsugare från Kina och det finns inget att göra åt det. Kineserna har också rätt till att skaffa sig en högre standard och det går inte att hindra människor från att köpa billiga produkter, resonerar Mari.
? Det jag tycker är sorgligt är att vi inte hunnit med att skapa nya tuvor för dem som förlorar sina jobb att hoppa till. Att stänga industrier får vi acceptera, men att stänga Västerviksfabriken är så svårt för att det är så många som inte har en ny tuva att hoppa till.
Vad som händer efter den slutgiltiga stängningen i mars vet hon inte, vare sig för människorna i fabriken eller för egen del.
? Men jag tror att det kommer att komma något positivt ur det här. Man säger att det här inte får knäcka Västervik och det är jättepositivt att det har satt igång. Och jag tror att det kommer ut något positivt ur det här för mig också.

Förutom yrkesmänniskan Mari Kadowaki finns också hemmamänniskan Mari. Fyrtio minuters bilväg skiljer de båda åt ? Mari i Electroluxfabriken och Mari i den gamla prästgården i Odensvi.
? På väg hem varvar jag ner och släpper jobbet så att jag kan vara mamma när jag kommer hem. Och tvärt om. De där fyrtio minuterna är rätt så bra. Om inte annat så kan jag lyssna på P1 ? det är skönt att få egen tid.
Hemma sysselsätter hon sig bland annat med husrenovering. Huset är från slutet av 1700-talet och tanken är att återställa det i gammal stil. Tak som sänkts ska höjas, smala vägglister byts mot breda. Men pietetsfull renovering tar sin tid och de skyndar långsamt.
? Det hör till en ganska stor trädgård. Jag tycker att det är jätteroligt, men jag är ju nybörjare så det blir inte så bra?.?.?.

Jorden runt-resan slutade i Västervik

Mari Kadowaki älskar sitt jobb ? trots att Electrolux dagar är räknade.