Han var Västerviks egen gitarrgud. Där stod han på scenen på Centrumgården i mitten av 1970-talet med sitt långa blonda hår och sin Gibson Les Paul Gold Top ’68. Han drog igång ett blytungt riff och det var så högt att det nästan gjorde ont.
Men det var härligt.
Det var hårdrock, det var heavy och där, från scenen på Strömsgatan, förverkligade Janne alla mina rock´n´roll-drömmar.
När Janne sedan började sitt långa solo blev han ett med sin Gibson. Hans fingrar löpte gatlopp utmed gitarrhalsen i ett hisnande hårdrockplockande och Janne log när han blixtsnabbt satte tonerna. Han kunde lugna ner allt när låten krävde det och spela ett känsligt, nästan eftertänksamt, solo och då försvann han in i sin egen värld. Han blundade, lutade huvudet bakåt och höll fast i tonerna, som för att uttrycka det han kände längst inne i hjärtat.
Ni kanske inte vet det, men ljudet från en Gibson Les Paul, och speciellt då Jannes Gold Top ’68, är väldigt speciellt. Det kallas "sustain", vilket betyder att tonen hänger kvar mycket längre.
Janne Englund var mästare på "sustain".
Hans långa, tjutande gitarrtoner hänger nog fortfarande kvar i Centrumgården.
Jag, ett rockfreak med vilda drömmar, tyckte att Janne från Sjömansgatan var världens bästa gitarrist; jag såg upp till honom, fantiserade om att kunna spela så där bra och se lika tuff ut på scenen. Stå där med långt hår, spela som en gud och dyrkas av publiken. Sedan skulle jag naturligtvis också ha ett fränt axelband. Janne hade en rävsvans och det var blytungt.
Han var en blond Jimi Hendrix med samma känsla som Jeff Beck, Carlos Santana eller Eric Clapton, hade samma tyngd som Tony Iommi i Black Sabbath och var lika snabb som Ritchie Blackmore i Deep Purple. Attityd som en Jimmy Page.
De andra var ouppnåeliga. Rockgudar från en annan galax. Janne Englund fanns i Västervik och han blev min störste gitarrhjälte. Min idol. Jag vågade knappt prata med honom. Tredje eller fjärde gången jag såg honom vågade jag åtminstone säga "Hej" och lägga till att "Du är bäst i världen".
Sedan, när jag blev journalist, gjorde jag flera intervjuer med honom, och vi blev goda vänner. Vi förstod varandra: han var gitarrhjälten och jag var luftgitarristen.
"Jag spelar fortfarande", berättade Janne när jag pratade med honom i våras och han upplyste om att det finns klipp med honom på Youtube när han spelar med Fairy Tales.
Janne Englund var med om en svår olycka 1998 och krossade båda fötterna i. I dag är han 60 år och mår bra. Fast det var deppigt och jävligt ibland, erkänner han.
"Jag la av och spela ett tag", sade han. "Men sedan tog jag upp guran igen och upptäckte hur roligt det är. Fan, Johansson, det går inte att lägga av. Jag mår så bra när jag spelar."
Gitarren, den klassiska Gibson-guran, har han kvar.
"Ja, den är värd en halv mille idag. Sälja den? Nä, aldrig. Vi hör ihop."
Så talar en riktig gitarrhjälte.
Min gitarrhjälte.