Sex år har gått sedan Diana Fallah lämnade Afghanistan för ett bättre liv i Sverige. Hon var inte flykting men kände ändå att livet i Afghanistan blev som ett fängelse.
– Jag hade det bra ekonomiskt och hade allt jag kunde behöva. Men jag hade ingen jämlikhet. När min pappa gick till jobbet fick jag sitta hemma. Jag kunde inte fortsätta plugga på universitetet eftersom kvinnor och män går tillsammans där och det var inte tillåtet i min familj. Dessutom har Afghanistan haft krig i 40 år och säkerhetsläget är inte bra, särskilt inte för kvinnor som kan bli slagna ute på gatan, våldtagna och kidnappade.
Så ville inte Diana Fallah leva. Hon hade andra mål med livet.
– Jag ville få vara en hel människa i första hand och inte leva för att vara gift och föda en massa barn. Även om jag kunde tänka mig att gifta mig så ville jag inte att mitt liv skulle börja och sluta med ett äktenskap.
Ironiskt nog var det just äktenskapet som blev hennes biljett till Sverige.
– När jag bestämt mig för att jag ville komma ifrån Afghanistan hittade min familj en man åt mig och vi gifte oss. Även han ville komma till Sverige och han kom först, som flykting. Ungefär två år senare kom jag efter.
Direkt på flygplatsen slängde Diana Fallah sin slöja. En symbol för förtryck i hemlandet, ansåg hon. Men samtidigt är hon noga med att påpeka att slöjbärandet måste få vara frivilligt.
– Jag känner många som inte måste ha slöja men väljer att ha det ändå. Som ser det mer som en klädstil. Om vi säger till de kvinnor som frivilligt vill ha slöja att ta av sig den så är det också förtryck.
Arrangemanget med äktenskapet kan på ytan se ut som ett skenäktenskap, men Diana Fallah är bestämd med att det inte var så. Paret fortsätte att leva tillsammans i Sverige och de fick ett barn tillsammans.
Men ganska snart började det knaka i fogarna. Diana upplevde att hon fortfarande inte var jämställd i sitt äktenskap och att det fanns hård press från hennes landsmän på att hon förväntades vara hemma och sköta hem och barn.
– Jag ville inte att hemmet skulle vara som mitt jobb. Jag ville ha vänner, plugga och göra annat, berättar hon.
I Dianas familjs kultur är det inte lätt för en kvinna att driva igenom en skilsmässa. Hon upplevde inte att hon fick stöd för sin önskan.
– Men sen insåg jag att jag inte är i Afghanistan längre och att jag i Sverige har full rätt att själv ansöka om skilsmässa. Så det gjorde jag.
Att leva som ensamstående med ett litet barn är tufft för många. För Dianas del tillkom även hennes kamp för att komma in i det svenska samhället. En viktig pusselbit var att snabbt lära sig språket i sitt nya hemland.
– Språket var en nyckel till mina mål och jag satsade väldigt mycket på att lära mig svenska, berättar Diana Fallah som tidigt bestämde sig för att hon själv skulle kunna göra sig förstådd utan hjälp av vare sig tolkar eller av det engelska språket. Hon läste in grundskolans svenska på ett och ett halvt år och efter sex år i Sverige både pratar och förstår hon svenska mycket väl. Hon har läst in gymnasiets samhällsprogram på Komvux och är snart klar.
Vad händer sen?– Jag vill utbilda mig på universitet men jag tänker inte att jag ska ägna mig åt politik eller att skriva som arbete. Jag är hellre frivilligt aktiv, säger hon och avslöjar att tandvården är en bransch som lockar.
– Tandhygienist eller tandsköterska kanske.
Engagemanget lär ändå ta plats, fast på frivillig basis. Fler gånger under intervjun uppger Diana att hon vill hjälpa andra kvinnor, särskilt invandrarkvinnor, att visa att det går att ta plats och lyckas som kvinna i Sverige. Hon är inte rädd för att sticka ut hakan och säga vad hon tycker.
Är du aldrig orolig för att du ska råka illa ut?– Nej, jag är inte rädd för min egen skull. Jag vill leva och nå mina mål. Och vi har yttrandefrihet i Sverige så jag måste få säga vad jag tycker.
Sedan hon kom till Sverige har hon anpassat sig väl till det nya samhället. Hon har varit aktiv i föreningar, hon har en svensk ”extramamma”, hon lyssnar på radio och läser tidningar och tar gärna kontakt med nya människor på olika sätt. I skolan, på bussen, i trappuppgången.
– Jag har jättemånga vänner, både svenskar och invandrare.
Händer det att du saknar ditt hemland?– Jo på ett vis, men samtidigt var jag inte mig själv i mitt land. Jag trivs bättre i Sverige där jag kan andas fritt och säga vad jag vill.
Diana menar att religionen och den kultur som ibland följer med denna är ett av skälen till konflikter mellan människor. Hon tror själv på Gud, men ser sig inte som religiös.
– Det är människan, inte Gud, som har skapat religionen, säger hon och beskriver sitt förhållande till Gud som en privat angelägenhet.
– Jag har full respekt för allas åsikter men förväntar sig att andra ska ha respekt för mina också, säger hon.