Cristian Mungius abortdrama har skakat om tittarna med sin nakna realism. "4 månader, 3 veckor och 2 dagar" belönades i både Cannes och i Stockholm. På fredag är det svensk biopremiär.Ungefär samtidigt som Cristian Mungiu påbörjade sina filmstudier fick han en fruktansvärd historia berättad för sig. Det var en nära väninna som detaljrikt delade med sig av sina upplevelser kring en illegal abort i kommunismens Rumänien i slutet av 80-talet. Då hade han aldrig kunnat föreställa sig att samma historia skulle belöna honom med Guldpalmen i Cannes femton år senare.- Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle göra en film om det. Men härom året, när jag skulle börja på en film om hur det var i Rumänien på den tiden så träffade jag den här tjejen igen, och då kände jag att historien säger mycket om hela den här perioden, säger Cristian Mungiu, som besökte Stockholm filmfestival härom veckan där han fick ta emot Bronshästen för sitt abortdrama "4 månader, 3 veckor och 2 dagar". Filmen utspelar sig i Rumänien 1987 under Nicolae Ceausescus förtryck. Enligt lag var abort sedan 1966 förbjudet, vilket resulterade i att en mängd kvinnor skadades och omkom efter att ha genomlidit illegala aborter. Huvudpersonen i Mungius film är Otilia, som hjälper sin något tafatta vän Gabita att få en abort genomförd på ett hotellrum i Bukarest.- Om man tar en historia ur livet så kommer filmen automatiskt att handla om en massa olika saker. För mig är det här inte en film om kommunism, det är en film om människor och hur de agerar i olika situationer.Kommunismen anger ändå tonen i filmen, genom att Otilia och Gabitas utsatthet så uppenbart är ett resultat av hela förtryckarregimen. Men filmen är lika mycket ett tidsdokument som en film om vänskap som sätts på prov. Filmen, som består av många långa tagningar och helt saknar musik, har uppmärksammats för sitt socialrealistiska och avskalade bildspråk.- Med musik väljer jag som avsändare vad tittaren ska tycka och känna, det är ett manipulativt och billigt trick. Jag vill att publiken ska känna att det är en historia som utvecklas framför deras ögon, så därför valde vi heller att inte klippa och zooma en massa.
