När Ingrid Widén var drygt fyra år bröt första världskriget ut. Kanonerna började mullra i Europa. Det tog fyra år innan de tystnade och krutröken lade sig över massgravarna vid västfronten. Miljoner av världens unga pojkar och män hade då fått sina liv släckta alldeles för tidigt.
Kanonsalvorna ute i Europa gav eko även i det av kriget förskonade Sverige. Livet i Västervik och Sverige var inte lätt. Måndagen den 16 april 1917 bröt hungerkravallerna ut i Västervik. Men det minns naturligtvis inte Ingrid Widén. Hon var bara en liten flicka som lekte bland barnen på Kullen i södra förstaden. Lekplatsen var för det mesta Kattkulleberget.
Hemmet hette Vänersborg och familjen ägde också grannfastigheten Östra Lund där man hade hyresgäster. Husen finns kvar och ligger i korsningen av Högalidsgatan och Gasverksgatan. Familjen hade det hyggligt ställt. Ingrid Widéns pappa var konduktör vid järnvägen.
– Det var skillnad mellan de som bodde på Kullen och de som bodde strax intill, låter Ingrid Widén oss förstå.
Hennes mormor var noga med det. Hon tyckte inte om att barnbarnen umgicks med ungarna på Kullen. Gränsen var knivskarp. Kullens rykte var inte det bästa. Ingrids mormor hade varit hushållerska hos familjen Key på Sundsholm i sin ungdom. Men hon delade inte Ellen Keys fria tankar...
Ingrid Widéns morföräldrar och föräldrar var strängt religiösa. De var medlemmar i Östra Smålands Missionsförening, så kallade nordöstringar. En stark gudstro präglade livet med bestämda uppfattningar om vad som var syndigt. Livet styrdes mycket av att avstå från det som betraktades som synd, till exempel alkohol, dans, teater och världslig musik. Att gå till Folkets park var otänkbart, till Skyttegillet var däremot tillåtet.
– De gamla var alltid högtidsklädda med hattar, svarta dräkter och kostymer när de gick till kyrkan, berättar Ingrid Widén.
Hennes familj bestod av sju syskon och hette Svensson. Ingrid var nummer fyra i syskonkretsen. Banden var starka och gemenskapen stor. Eftersom hon var sjuklig som flicka ansågs hon som lite klen. Hon, två bröder och den äldsta systern som haft polio fick läsa vidare. Bröderna i läroverket och flickorna i flickskolan.
Anledningen till "klenheten" var att hon som liten flicka hade fått en axelskada och fick läggas in på lasarettet. Men det visade sig sedan att hon hade ett medfött fel på ett nyckelben. Tiden på sjukhuset minns hon med fasa. Maten var usel och torftig.
– Vi fick svart bröd och rötter av något slag. Jag och en annan flicka tog äpplen i trädgården utanför sjukhuset, berättar hon.
Vi träffade Ingrid Widén i hennes lägenhet i Allén i förra veckan. Hennes dotter Britt-Marie och en väninnas dotter, Margareta Dahl, fanns med runt bordet för att hjälpa till när minnet svek och hörseln inte alltid stod bi.
Britt-Marie och hennes syskon växte upp med berättelserna från Kullen. De fick möta människor som sedan länge är borta. Deras mamma gjorde dem levande. Britt-Marie började för många år sedan be sin mamma berätta mer om livet på Kullen, Västervik och i familjen. Hon har bandat många samtal.
Vid Västerviksutställningen 1933 var Ingrid Widén en av de 600 kvinnor, från Tjust alla 19 socknar, som tågade genom staden i sina nysydda Tjustdräkter. Det var en mäktig syn har de som var med berättat. Kvinnorna och flickorna hade suttit hela vintern och sytt.
– Titta så fina broderierna är, säger Britt-Marie och Margareta Dahl när de visar Ingrids Tjustdräkt.
Margareta Dahls mamma fanns också med de där midsommardagarna 1933. Ingrid Widén och Maja Lisa Dahl (Nordstrand) bildade vid den tiden en "syjunta" som fortsatte att träffas långt in på 1960-talet. De kallade sig "skrattskivan" och skrev mötesprotokoll som delvis finns bevarade.
Många i hennes släkt hade jobbat vid järnvägen. Det blev också Ingrids inkörsport till yrkeslivet. Hon flyttade till Fårhult och började vid järnvägen hon också. Hon bodde i stationshuset och skötte det mesta: Hon vinkade av tågen, tog emot och skickade telegram, kopplade samtal i telefonväxeln och lämnade ut och tog emot post. Det var under Ingrid Widéns andra världskrig. Det var mörkläggning om kvällarna och när man skulle ta sig fram på stationsområdet var personalens lyktor täckta med någon form av skydd som skulle dämpa ljuset.
– Det var spännande och mysigt att bo i Fårhult, säger Ingrid Widén.
Det var liv och rörelse. Stationen var en samlingsplats. På lördagskvällarna var det ungdomens tummelplats. En dag dök Vilhelm Widén upp på stationen. Han blev med tiden hennes man och hennes fem barns far. I samband med giftermålet sa hon upp sig från järnvägen och paret flyttade in till Västervik.
Ingrid blev hemmafru men jobbade mellan barnafödande till och från i affär. Under tidigt 1930-tal hade hon fått erfarenhet som biträde hos en bror som hade en matbutik i Stenhagen. När maken senare blev sjuk sökte hon sig ut i förvärvslivet igen. Hon jobbade i köket både på fängelset och på sjukhuset.
Sedan åtta år bor hon nu i servicelägenhet på Rosavilla och kan fortfarande förmedla levande berättelser till barn och barnbarn från en tid och en stad som inte längre är sig lik.