Den svartblänkande Steinwayflygeln har en självklar plats hemma hos den flerfaldigt prisbelönade koreografen, regissören och kompositören Birgitta Egerbladh. Det var på samma flygel som hon en dag för 50 år sedan komponerade sin första visa i barndomshemmet i Umeå. Ett hem som var fyllt av musik. Båda föräldrar spelade på fritiden - modern spelade klassisk musik, fadern jazz. Femåriga Birgitta sög i sig alltsammans och klinkade för skojs skull. Så även på fars dag.
- Jag satte mig vid pianot och lekte mig fram till en låt. Plötsligt föll allt på plats. Det var en lycka att kunna göra det. Det blev en visa, en bra farsdagspresent. Pappa blev glad, så klart.
Sedan dess har musiken blivit en viktig del av henne, inte minst jazzen.
- Jazzmusiken har följt mig och haft betydelse i mitt liv. Rytmen, improvisationerna, samspelet och lyssningen mellan musikerna tilltalar mig. Jazzmusiken är så känslofylld med både vemod, sväng och livsglädje - känslor som jag känner igen från mitt eget liv.
Visserligen visste hon tidigt att hon skulle vilja hålla på med musik och dans. Stimulans, inspirerande lärare och intresse gjorde sitt till. Hon förkovrade sig i dansteaterns värld utan utbildning i vare sig koreografi eller komposition. Något som inte varit ett hinder i flödet av egna föreställningar som hon satt upp de senaste 30 åren.
- Det lustfyllda är processen. Under ett nära samarbete med dansare och skådespelare växer idén fram till en konkret föreställning. Det gäller att vara närvarande och kunna vara både intuitiv och kreativ. Under processen tar jag reda på saker och får oväntade svar. Idéerna kommer som små presenter.
Den största presenten av alla är tvivelsutan den elvaåriga dottern, som gärna följer med mamma på såväl repetitioner som föreställningar. Stunderna med dottern är alltid värdefulla, inte minst när arbetsstressen kulminerar inför en premiär och det mesta prioriteras bort.
- Det känns som en stor gåva att få vara förälder. Att få barn så sent i livet är lite speciellt. Innan min dotter kom kunde jag ju göra precis som jag själv ville. Nu vill jag tänka på henne i första hand och jag har fått mer ordning på livet. Att få bry sig om och ta ansvar för en liten människa har fått mig att mogna och växa som person och bli lugnare och lyckligare, säger Birgitta Egerbladh.