Hulda Johansson var vad man kallade för trotjänarinna. Hon arbetade i samma släkts hushåll i tre generationer - i över 50 år. Bara ordet tjänarinna känns lite unket och får väl oss att känna en smula obehag från en tid som sedan länge är förbi. Det andas viktorianskt klassamhälle och modern pigdebatt på samma gång. Men vi tycker att Hulda Johanssons liv är värt att lyfta fram ur historiens skuggor och vittna om en annan värld.
Hon började som 20-åring, 1881, hos sjökaptenen och sjömanshusombudsmannen Nils Didrik Jern i Västervik. Hon stannade i familjen Jern till 1897 då hon flyttade vidare till Nils Didriks dotter Kerstin.
Kerstin var gift med handlanden Seth Faleij och bodde vid Stora Torget. Seth och Kerstin var min farfars föräldrar. Hulda stannade kvar hos dem så länge de levde. När "Mamma Kerstin" gick bort 1920 upplöstes hemmet. Hulda flyttade till Linköping där farfars syster Adrienne Lundberg bodde med sin familj. Hulda bodde och levde där tills hon lämnade livet - 77 år gammal.
Hulda var mer än en tjänarinna har jag förstått. Hon räknades som en familjemedlem. Hon kallades allmänt för "moster Hulda". Min pappa och andra gamla släktingar pratade alltid om henne med värme i rösten. Hulda Johansson vilar i vår familjegrav på Västerviks gamla kyrkogård. Det ger oss en liten vink om vilken betydelse och status hon hade i familjen.
Hulda Johansson fick också mer påtagliga bevis för uppskattning. Hon fick Kungliga Sällskapet Pro Patrias stora silvermedalj för långvarig och trogen tjänst och av samma anledning, när hon varit i 50 år i släkten, fick hon Kungliga Patriotiska Sällskapets guldmedalj av andra storleken.
1931 skrev Västerviks-Tidningen en liten hyllningsartikel om henne, eller jag misstänker på goda grunder att det var någon medlem av familjen, som döljer sig bakom signaturen C .D. L. C och fick tillgång till tidningens spalter. Den publicerades i samband med att Hulda fick Patriotiska sällskapets guldmedalj.
Superlativen var många och starka. "Den plats hon har fått i världen har hon fyllt på ett sätt, som står över allt beröm. Från tjänarinna har hon blivit en kär och omistlig vän", skrev artikelförfattaren.
Vad tyckte Hulda själv om den plats hon fick i världen? På den frågan har vi inget svar. Vi vet inte hur hennes ungdoms drömmar såg ut.
En februaridag 1938 somnade Hulda Johansson stilla in på Linköpings privata sjuhem. Hon jordfästets i Västervik. "Hennes minne lever i stor tacksamhet i de släkter som hon troget bistått i över 50 år", skrev man i dödsannonsen.