Eivor Pettersson är ett av mitt livs största hjältinnor.
Hon är anledningen till att jag gör det här. Skriver, alltså. Hade det inte varit för Eivor hade jag nog inte blivit journalist.
Jag har henne att tacka för så mycket. Så Eivor, och bli nu inte så där generad som jag vet att du kan bli, här kommer det: Tack!
Tack för att du planterade drömmen i mig. Såg min begåvning där i första, andra och tredje klass och gav mig femma. Läste upp mina uppsatser för klassen och gjorde mig stolt.
Eivor, du måste få höra det här. Du måste få veta att du gjorde en sådan stor skillnad i en liten grabbs liv och hur du fick honom att förstå att drömmar kan bli verklighet. Jag var en begåvad pojke när det gällde läsandet och skrivandet, men din uppmuntran fick mig att bli ännu nyfiknare.
Fröken, fröken, FRÖÖÖÖKEN! Jag räcker upp handen när jag sitter här vid min dator och skriver. Jag ser ditt leende, hör din röst när du säger "Ja, Stefan". Jo, fröken, jag skulle bara vilja säga att du är bäst.
Eivor, du bestämde mitt liv.
Jag växte upp i Johannesdal, inte långt ifrån klockan, och 1964 skulle jag börja första klass. Jag var väl som alla andra arbetarungar i Johannesdal, lite nyfiken på skolan, men samtidigt smått förskräckt över att jag skulle vara där sex dagar i veckan när det fanns så mycket annat kul att göra. Ja, ungdomar, det här var på den tiden när man gick i skolan även på lördagarna, men då var det mest roliga timmen och sådant.
Klass 1 B på Johannesbergsskolan. Kenneth Rooth, Uffe Andersson, Lette Johansson, Kenneth Svensson, Roffan Karlsson, Annika Johansson, Marie Wiberg och Regina Paalberg var några av klasskamraterna.
Vår fröken hade, förstod jag långt senare, precis tagit examen på Lärarhögskolan och Klass 1 B blev hennes första klass.
Hon var en modern lärare och vi fick till och med sitta kvar i bänken när vi svarade. Hon var en snäll fröken som inte skrek åt oss, fast vi hade nog behövt en avhyvling emellanåt. Vi var busfrön från Johannesdal och hittade på en del jävelskaper.
Fast jag var rätt duktig i skolan och kunde skriva. Svenska-lektionerna var alltid spännande för jag ville veta mer, lära mig mer och få ännu mer beröm av Eivor.
Femma tre år i rad. Det, ni.
Jag tänker ofta på Eivor Pettersson. Mest när jag sitter och skriver. Jag är snart 54 och skrivandet har varit mitt yrke i 35 år. Det är sannerligen inte alla förunnat att leva sin dröm och få betalt för det.
Eivor, du gjorde det. Du skapade drömmen.