Hon möter upp i Mejeriets kafé, några dagar efter den officiella avtackningen i huset. Trots att hon egentligen har slutat kommer hon att synas i Mejeriets vrår även framöver, då hon går in och jobbar strötimmar.
Karina är, tillsammans med kollegan och parhästen Kerstin Rollsjö, en viktig del i att kafét i huset har blivit den pulserande oas som den är. Unga som gamla har funnit en mötesplats där och det är just blandningen som är tjusningen, menar Karina.
– Kafét ändrar karaktär hela tiden under dagen. Från förmiddagarna, då daglediga kommer hit och fikar, till lunchen då många som jobbar i huset sitter där. Framåt eftermiddagarna börjar kulturskolans elever och en och annan tonåring att droppa in.
Om kafét är hjärtat i huset så är det ungdomarna som tillbringar en stor del av sin fritid där, som är hjärtat i hjärtat. Karina och hennes kollegor vill att alla ska känna sig välkomna till Mejeriet.
– Ser vi någon som är ny och ser lite vilsen ut försöker vi fånga upp den. Sedan har vi en regel att vi alltid ska hälsa på alla som kommer in genom dörrarna. De man känner försöker man hälsa på med namn, och bekräfta dem genom att säga något personligt. Det kan vara att man sett dem i tidningen eller att uppmärksamma att de har klippt sig. Jag är inte världsbäst på namn, men jag försöker.
Flytten från Centrumgården till Mejeriet 2009 blev en viktig milstolpe i Karina Arvidssons yrkesliv.
– Det blev ju något helt nytt, ett annat hus där vi samarbetade med personer i hela huset. Inte bara en fritidsgård. Vi bestämde oss för att börja om från scratch när vi flyttade och tog egentligen bara med oss en enda sak från Centrumgården – den årliga skidresan.
När hon nu lämnar ett långt yrkesliv, lär inte Karina Arvidsson bli sysslolös.
– Dels har jag mina två barnbarn, ett och fyra år gamla. De är mina älsklingar och jag hämtar dem på dagis två dagar i veckan.
Sedan är hon engagerad i en stor mängd egna aktiviteter också. Plus att hon gillar att fixa, bygga och inreda.
– Jag är nog ganska händig. Jag kan mer än att spika spik och byta glödlampa om man säger så. Jag gillar att pula med saker och har byggt ett staket och en uteplats vid torpet ute vid Hjorten. Nästa projekt blir att bygga en lekstuga.
Även inredning är ett stort intresse.
– Jag gillar att inreda, ändra, möblera om och hitta på. Det är kul att skapa saker av ingenting.
När ungdoms- och kulturhuset Mejeriet skulle invigas 2009 var Karina i högsta grad involverad i att inreda lokalerna. Det blev en blandning av nytt och gammalt.
– Vi har mycket loppisgrejer här. Jag har varit intresserad av loppisar i många år och det handlar inte bara om kostnaden. Jag tycker det blir lite stelt om man bara har nya saker och gillar att blanda upp lite. Det skapar lite hemkänsla och det är viktigt för mig. Jag tror även att det är det för ungdomarna som kommer hit, säger hon.
Karina beskriver sig själv som rastlös, något som kanske kan vara en anledning till hennes stora engagemang i föreningar och aktiviteter. Förutom medlemskap i föreningar som Läkare utan gränser, Röda korset och Rädda barnen sitter hon i styrelsen för sin bostadsrättsförening. Och i Västerviks Filmstudio, där hon varit engagerad i många år.
– Det är så roligt att vi kan bjuda på bra film till många. Jag tycker om överraskningar, att få se filmer man kanske inte visste fanns, i olika kategorier och från olika länder.
Vilka är dina egna favoritfilmer?– Filmer som har tagit mig är exempelvis Gökboet, det var en favorit som hängde med länge. Sedan älskar jag klassikern Cykeltjuven. Bland de lite modernare filmerna såg jag nyligen Jag, Daniel Blake. Den gick direkt till mitt hjärta.
Trots filmintresset använder sig inte Karina Arvidsson av några streamingtjänster, och det tillhör ovanligheterna att hon tittar på dvd-film. Film är bäst på bio, helt enkelt.
Utöver film sträcker sig kulturintresset även till teater, konserter och dans. Karina Arvidsson försöker besöka evenemang i hemstaden så ofta som möjligt, och ibland även på annan ort.
– En del säger "det händer aldrig något i Västervik" men jag menar att det gör det visst. Det händer massor och du kan roa dig varje kväll om du vill. Jag tycker att utbudet är stort för att vara en sådan liten stad och jag försöker gå på det som finns. Teater, dans, visfestival, parkfester, open stage. Jag gillar att förgylla min vardag.
På senare år har Karina även själv börjat utöva kultur. Då i form av medlem i en sambaorkester.
– Jag spelar rytminstrumentet chocalho, fast vi brukar kalla det för rassel. Jag har alltid tyckt att det sett så roligt ut och när karnevalen här i Västervik drog igång hakade jag på i sambaorkestern. Det är jätteroligt, men svårt. Man måste ha taktkänsla. Ibland spelar jag så fort att jag håller på att dö, säger hon och skrattar.