Hon älskar skådespelandet

- Det kommer fortfarande fram folk och tackar, säger Mona Malm där hon sitter i sitt ljusa matrum i hemmet i Stockholm. Och visst finns det mycket att tacka för: hon har medverkat i över 30 filmer och tv-produktioner, och i oändligt många Dramatenpjäser. I uppsättningen av En handelsresandes död på Dramaten 1992 agerade hon sida vid sida med kollegan Jarl Kulle. Regissör var självaste Arthur Miller, pjäsens världsberömde författare.- Arthur Miller strålade av glädje och brukade utropa "teriffic!". Han älskade oss skådespelare och vi var helt förälskade i honom.Redan i sjuårsåldern gick hon på balettskola, spelade barnteater på Skansen (kul) och uppträdde i radionprogrammet Barnens brevlåda (mindre kul).- Det var lilla mamma det, det var hon som drev på. Hon såg att det fanns talang, men det var också mycket av hennes egna drömmar. Hon skulle ha varit teaterpedagog, hon hade talang.I och med puberteten tog dock teaterframträdandena abrupt slut. Frihetssträvan var större än skådespelardrömmen. Men hennes kloka mamma lät henne vara i fred och själv välja sin framtid. Bara några år senare återvände passionen för teatern och detta till den grad att den 18-åriga Mona för en väninna yttrade: "Jag vill inte leva om jag inte får hålla på med teater."Lyckligtvis fick hon både spela teater och leva. Teaterchefen Harry Roeck-Hansen behövde, likväl som skådespelarkollegan Stig Järrel, en vårflicka till Kar de Mummas Blancherevy och föll direkt för Mona Malm.- Jag var så söt då. Det där jobbet var mitt genombrott, jag lärde mig väldigt mycket och fick min självkänsla.Utöver att spela teater har Mona alltid tyckt om att göra film: att jobba stenhårt under en begränsad period för att sedan vara klar passade henne. I stressens härlighet hittade hon sin sporre.Fäblessen för film avtog inte då hon 1998 förärades med det prestigefulla amerikanska tv-priset Emmy för sin roll i Den tatuerade änkan.Men att vara skådespelare är inte alltid glassigt, det innebär också att ständigt ifrågasätta sig själv, menar hon. Trots att hon aldrig fått en dålig recension har hon ibland varit missnöjd med sig själv. Så småningom går dock det tungsinta över och hon fylls åter med passion för yrket.- Det bästa med att vara skådespelare är att syssla med mänskliga problem. Det som formar oss till att bli det vi är fascinerar mig.Vet hon vad det är som formar henne?
- Ibland, skrattar hon. Man får jobba med sig själv även om man är över 75.

Hon älskar skådespelandet

Genom sina roller i Fanny och Alexander och Den tatuerade änkan har Mona Malm fått en given plats i folkets hjärta. Men hennes lysande skådespelarkarriär höll på gå i stöpet under puberteten.