Högt uppe på berget

- Den skrev jag en vacker julidag 1961 och man kan säga att den var ett reportage över den här platsen, berättar Carl Anton. När vi ser oss omkring är det nästan så att man känner igen sig från hans visor. Härifrån ser man Vindö strömmar där segelbåtarna ligger som på ett snöre om somrarna. Här finns skogarna, skären, klipporna och vattnet. Fåglarna sjunger i högan sky och Libbe dukar fram kaffe och hembakad sockerkaka.Överbyberg ger inspiration, men det gör även alla människor han möter och livet i sig.- Förr i tiden var det mycket kring familjen. Annars är det allt från dumheter till kärlek - som människor ägnar sig åt, som inspirerar mig. Det har även varit en del protesthistorier mot krig och ondska, det kommer man inte undan som trubadur. Men jag vill gärna ge något gott, om jag har möjlighet att göra det.Carl Anton är stockholmare från grunden. Han växte upp på Stora Essingen med pappa som var överkonstapel och mamma som var lärare och spelade piano. Tidigt visste han att han ville syssla med konstnärligt skapande och trotsade pappans önskan om att bli ingenjör. Han utbildade sig till tecknare vid Anders Beckmans skola och fick jobb på Dagens Nyheter som illustratör. Sången och musiken var mer ett fritidsintresse som ökade med tiden. I början av 60-talet medverkade han i Hylands hörna. Genomslagskraften var enorm. "Alla såg det. Men det var ju på den tiden då det bara fanns en tv-kanal".Carl Anton började bli ett namn och några år senare började han med sin föreställning i Vitabergsparken. Drygt 15 år senare började det populära programmet sändas i tv.- Det var ett jäkla tryck. Det var fullt av äventyr, alla gamla klassiker till människor var ju med. Och den publiken... jag blir alldeles rörd när jag tänker på dem. Julia Cæsar var med, som var en riktig buskisdam, Hjördis Pettersson, Sten-Åke Cederhök och Stig Järrel. Och den som jag tyckte var allra bäst, Per-Anders Fogelström. - Först kunde det vara någon som drog ner skrattsalvorna rejält så att de hördes ända bort till Södertälje, och nästa sekund kunde det bli dödstyst som i kyrkan när Per-Anders kom in och berättade något han hade skrivit ihop, till exempel om när de tände gaslyktorna om kvällen. Han fick lika varma applåder som alla andra.Programmet pågick fram till 1995 då det lades ner. Samtidigt började tv intressera sig mer för Allsång på Skansen.- Jag var med där en gång, men det kändes ganska främmande med alla studiomän som såg till att flickorna stod si och så, nästan som på order. Skillnaden är ju också att här är det mycket som är poppigt och inne, vi hade ju inget sånt. Det vi hade var av en helt annan kultur, med seriösa skådespelare och författare, och folk fick med sig något hem. Fortfarande kommer det fram folk och frågar om han inte kan sätta igång programmet igen. - Jag brukar tacka för att de saknar det, men brukar säga att vi får betrakta det som över nu. Det var en väldig apparat för min del varje år. Han får också ofta frågan från föreningar och liknade om att komma och uppträda, men tackar oftast nej. - Jag jobbade så mycket under 30 års tid och mitt ursprungliga arbete är ju faktiskt att vara tecknare och konstnär så nu vill jag hålla på med det ett tag. Då får man också arbeta i sin egen takt. Sen har jag ju jobbat mycket med min ironiska språkforskning, säger han och visar ett häfte med titeln "40 korta berättelser om ords uppkomst" som han även gjort teckningar till.Födelsedagen ska han fira "ute i spat".- Vi hade en så rasande trevlig 75-årsdag när Libbe fyllde år i höstas. Det var så lyckat så jag vill inte ta risken att min inte blir lika bra. Så vi försvinner ett tag i stället med båten.

Högt uppe på berget

Det är som i visan. Högt uppe på berget möter Carl Anton Axelsson och hustrun Libbe. Här på Överbyberg bor de den största delen av sommarhalvåret, och det var här han skrev valsen om mamma som bjuder på blåbär och kylskåpskall fil.