Hockeyn tog honom till Västervik

Han är en glad kille med båda fötterna stadigt på marken och på isen. Enligt egen utsago går det i och för sig inte lika snabbt på skridskorna nu som det gjorde förr, men det väger han upp med erfarenhet och spelglädje.
Stefan spelade i början på 90-talet hockey i Tumba, som låg i division II och började bli sugen på nya utmaningar. Västerviks IK var på väg upp i division I och han kom hit för att träna under en julhelg.
- Innan säsongen skulle börja 1995 blev jag uppringd av tränaren, Uffe Weinstock, som undrade om jag ville komma till Västervik och spela, säger Stefan.
Han tog sitt pick och pack och flyttade till Västervik.
Samma år träffade han även sambon Ulrika genom en hockeykompisen Gunnar Jonsson, och det var kärlek vid första ögonkastet.
- Vi var hemma hos honom och Ulrika bodde granne. Hon kom in, jag kommer inte ihåg varför, och jag kände med en gång att hon var något alldeles extra, säger Stefan.

Hockeykompisarna har betytt mycket för honom genom åren och det är den gemenskapen som får honom att vilja fortsätta med spelet.
- Det är gemenskapen i omklädningsrummet som är det allra viktigaste. Trivs man där så gör man bra ifrån sig på plan och det blir roligt att spela, säger han.
De flesta i gänget han började spela med lagt av nu, men de är fortfarande en viktig del i Stefans liv.
- Det är de killarna jag umgås med och de ställer alltid upp. Genom dem har jag bland annat hittat jobb och fått många nya vänner.

Med sina 34 år är Stefan äldst i laget, men det är inget som stör honom.
- Det är väl upp till en själv hur gammal man känner sig och jag tycker inte jag är lastgammal precis. Men det är klart, i jämförelse med de andra grabbarna som spelar är jag väl rätt gammal, tycker nog en del i alla fall, säger han och skrattar.
Stefan tycker ändå att han tillför någonting i laget.
- Ja, ålderdom! Nej, vad tillför jag....hm....jo glädje och engagemang tror jag. Jag försöker hela tiden göra mitt bästa för att det ska bli så bra sammanhållning i laget som möjligt och se till att alla trivs och tycker det är kul.
- Och så har jag ju väldigt mycket rutin och det ger nog en viss trygghet för många.

Däremot ser nog hans livssituation något annorlunda ut, jämfört med de unga killarna i laget. Stefan har sambo och två barn och dessutom ett heltidsjobb att sköta. Därför blev det en liten paus under hösten när han installerade sig på sitt nya jobb som resande säljare för Gunnebo industrier.
- Jag visste inte hur mycket tid jag skulle ha. Först trodde jag inte jag skulle hinna vara med och träna alls.
Han höll ändå kontakt med laget och när arbetstakten lugnat ner sig något var han tillbaka. En del träningar och matcher får han stå över, men än så länge hänger han med.
- Det är tur att jag har en förstående sambo. Hon har alltid ställt upp på mig och min hockey och det har nog inte alltid varit så kul.
Men han har faktiskt inte varit Västervik trogen hela tiden sedan 1995. Under en tid bodde nämligen han och hans familj i Norge, där han naturligtvis fortsatte med hockeyn.
- Både jag och Ulrika hade varit utan jobb ett tag och genom Uffe Weinstock fick jag kontakt med hans gamla lag i Norge. Vi bestämde oss för att flytta dit på prov och vi blev kvar i fyra år.
De trivdes bra med livet där, men när det blev dags för dottern att börja fjärde klass tyckte de att det var tid att bestämma sig för var de skulle bo.
- Vi sade att antingen så stannar vi tills hon har gått ut skolan, eller så flyttar vi hem.
Det blev Sverige och Västervik igen, och naturligtvis Västervik IK.
Efter nästan 30 år som hockeyspelare är det förstås svårt att lägga klubban på hyllan, men Stefan tror att det nog snart är dags.
- Jag vet inte än hur länge jag kommer att fortsätta, men när jag slutar skulle jag kunna tänka mig att ta på mig att träna något pojklag.

Hans 15-åriga dotter spelar redan i damlaget, och en förhoppning är nog att sonen ska visa intresse för sporten i framtiden. Men det dröjer några år innan det kan hända. Sonen är nämligen bara sex månader gammal.
- Men jag kommer att stötta honom vilken sport han än skulle välja. Det tycker jag är viktigt att man gör som förälder. Så länge barnen inte bara sitter hemma framför datorn får de hålla på med vilken sport de vill.

Hockeyn tog honom till Västervik

Stefan Persson är Stockholmaren som blev Västerviksbo tack vare hockeyn. Och här har han blivit kvar. Lika entusiastisk och engagerad som när han började i VIK för mer än tio år sedan.